Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 192 —
Hon tänkte på Pomponia och Aulus. Det hade varit en källa till lidande
och aldrig sinande tårar för Pomponia, att hon aldrig skulle möla
Aulus på andra sidan grafven. Lygia började nu bättre förstå denna
smärta. Hon hade äfven funnit någon, som var henne kär, och hon
hotades af evig skilsmässa från honom.
Ibland bedrog hon sig själf och tänkte, att hans själ ändå skulle
öppna sig för Kristi lära, men dessa förhoppningar kunde hon ej
behålla. Hon kände honom alltför väl. Vinicius kristen! Denna
sammanställning var omöjlig för hennes oerfarna sinne. Om den tankfulle,
förståndige Aulus icke blifvit kristen under den kloka, i allt så
fullkomliga Pomponias inflytande, hur kunde då Vinicius blifva det? På
det fanns intet svar, eller snarare endast ett — att för honom gafs
hvarken hopp eller frälsning.
Men Lygia märkte med förskräckelse, att den förkastelsedom, som
hotade dem bägge, gjorde honom ändå kärare för henne, helt enkelt
genom medlidandet, i stället för att ha en frånstötande verkan. Stundom
greps hon af lust alt tala om deras mörka framtid. Men en gång, då
ban blifvit litet starkare, hade hon suttit hos honom och talat om att
utanför den kristna tron fanns det ej något lif. Då reste han sig på sin
friska arm och lade hastigt sitt hufvud i hennes sköte. »Du är mitt
lif,» sade han. Och i det ögonblicket liksom stannade hennes hjärta,
all sinnesnärvaro lämnade henne, en skälfning af hänförelse öfverföll
henne. Hon fattade om hans hufvud med sina händer och sökte resa
honom upp, men kom att böja sig ned så, att hennes läppar vidrörde
hans hår. Och för ett ögonblick bemäktigades båda af förtjusning och
kärlek, som tvang dem tillsammans.
Slutligen reste sig Lygia och flydde därifrån med eld i ådrorna och
svindlande hufvud, men detta var droppen, som kom den redan till
brädden fyllda bägaren att flöda öfver. Vinicius anade ej hur dyrbart
detta ögonblick varit för honom, men Lygia insåg, att nu behöfde hon
själf hjälp. Hon tillbragte en sömnlös natt, i tårar och böner, med en
känsla af att vara ovärdig att bedja och att hon ej skulle blifva hörd.
Nästa morgon kom hon tidigt ut från cubiculum och bad att få tala
med Cripus i trädgårdspaviljongen. Och där i det lilla huset, betäckt
med murgröna och vissnadt vin, öppnade hon sitt hjärta för honom,
och bad honom äfven att få lämna Miriams hus, då hon icke längre
kunde lita på sig själf och icke längre kunde besegra sitt hjärtas kärlek
till Vinicius,
Cripus, som var en gammal man, sträng och belt upptagen af sin
gränslösa trosifver, samtyckte till planen att lämna Miriams hus, men
han fann inga ord till förlåtelse för denna kärlek, som ban ansåg
syndig. Hans hjärta fylldes af harm vid blotta tanken på att Lygia, som
han ledsagat allt sedan hennes flykt, som han älskat, som han befäst i
tron, och som han betraktat som en lilja, vuxen upp på fältet af Kristi
lära, oberörd af några jordiska fläktar, kunde ha gifvit en plats i sitt
bjärta åt en kärlek af annan art än den himmelska.
»Bed till Gud att han förlåter dig,» sade han allvarligt. »Fly,
innan den onde ande, som insnärjt dig, alldeles bragt dig på fall, och
innan du sätter dig upp mot frälsaren. Gud dog på korset för att
frälsa dig med sitt blod, men du föredrager att älska honom, som ville
förnedra dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
