- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
193

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 193 —

Och han fortsatte att tala med allt större harm. Nej, nej, han
kunde icke förlåta henne. Ord af afsky brände hans läppar som
glödande kol, han kämpade dock med sig själf för att icke uttala dem.
Men ban skakade sina magra händer öfver den skrämda flickan. Lygia
kände sig skyldig, men ej till en sådan grad. Crispus släpade henne i
stoftet, visade henne all hennes själs elände och svaghet, som hon
hittills ej haft en aning om. Hon hade till och med trott, att den gamle
presbytern, som sedan hennes flykt från palatset hade varit som en far
för henne, skulle visa henne något medlidande, trösta henne, ingifva
henne mod och styrka henne.

»Jag bjuder min smärta och min missräkning åt Gud,» sade han,
»men du har också bedragit frälsaren, ty du har gått till ett träsk, som
förgiftat din själ med sina giltiga ångor. Du kunde bjudit den till
Kristus som ett kostbart kärl och sagt: ’Fyll det med nåd, o Herre,’
men du har föredragit att gifva den åt en den ondes tjänare. Må Gud
förlåta dig och vara dig nådig. Ty tills du sliter bort ormen anser jag,
som trodde dig utvald ...»

Men han tystnade plötsligt, ty han såg, att de ej voro ensamma.
Genom de vissnade vinlöfven och murgrönan, som var likadan hela
året om, såg han två män, af hvilka den ene var lik aposteln Petrus.
Den andre kunde han icke genast känna igen, ty hans ansikle doldes till
en del af en mantel af groft ylle, kallad cilicium. Det tycktes Crispus
ett ögonblick att det var Chilo.

Då de hörde Crispus’ röst, gingo de in i paviljongen och togo plats
på en stenbänk. Petrus’ följeslagare hade ett afmagradt ansikte, hans
hufvud var något skalligt, men på sidorna betäckt med lockigt hår,
ögonen voro röda och näsan böjd. I detta ansikte, fult och på samma
gång förklaradt, igenkände Crispus Paulus’ drag.

Lygia kastade sig på knä inför Petrus, dolde med en förtviflad
åtbörd sitt ansikte i hans mantel och förblef så länge alldeles stilla.

»Frid öfver edra själar,» sade Petrus.

Och med en blick på barnet vid sina fötter frågade han, hvad som
händt. Crispus berättade då allt hvad Lygia förtrott honom — hennes
syndiga kärlek och hennes önskan att flv från Miriams hus — och om
sin sorg öfver att en själ, som han velat bjuda Kristus ren som en tår,
hade besudlat sig med jordiska känslor för en man, som tog del i alla
de brott, i hvilka den hedniska världen sjunkit och som ropade på
Guds straff.

Lygia tryckte sig, under det Crispus talade, närmare intill aposteln
som för att söka en tillflykt hos honom och bedja om än aldrig så litet
grand medkänsla.

Då aposteln hört alltsammans, böjde han sig ned och lade sin
hand på hennes hufvud. Så såg han upp mot den gamle presbytern
och sade:

»Crispus, vet du ej, att vår dyre mästare var i Kana på ett bröllop
och välsignade kärleken mellan man och kvinna’?»

Crispus’ händer föllo slappt ned, han såg förvånad på Petrus utan
alt kunna yttra elt ord. Efter ett ögonblicks tystnad frågade Petrus igen;

»Crispus, tror du, att Kristus, som lät Maria Magdalena ligga vid
sina fötter, och som förlät synderskan, skulle vända sig bort ifrån denna
jungfru, som är ren som en lilja?»

2&. — Från Neros dagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free