Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19G —
med sig själf. Då han återvände från Trans-Tiber till sitt glänsande
palats, fann han i början en viss tillfredsställelse i hvilan,
bekvämligheten och öfverflödet omkring sig. Men denna känsla förgick snart.
Det tycktes honom i stället, att de band, som hittills bundit honom vid
lifvet, hade blifvit afhuggna, och att inga nya bildats. Vid tanken på
att resa till Beneventum och sedan till Grekland, alt kasta sig in i detta
lif af öfverdåd och utsväfningar, erfor han endast tomhet. »Till hvilket
mål I Hvad vinner jag därpå?» Dessa frågor voro de första, som foro
genom hans hjärna. Och nu tänkte han också för första gången, att
om han for, skulle han tröttas af Petronius, hans sätt att tala, hans
kvickhet, hans rörlighet, hans förmåga att draga konsekvenser och finna
de rätta orden för allting.
Men ensamheten tröttade honom äfven. Alla hans vänner voro med
kejsaren i Beneventum, och han kände sig ensam hemma med ett hufvud
fullt af tankar och ett hjärta uppfylldt af känslor, som han ännu icke
kunde förklara. Det fanns dock ögonblick, då han var viss om, att
linge han tala med någon om allt, som rörde sig inom honom, skulle
han kanske vara i stånd att få reda i allt, ordna det och bättre
uppskatta det. Under inflytande af detta hopp och efter några dagars
tvekan beslöt han att besvara Petronius’ bref, och ehuru han ej var
säker på att han skulle afsända svaret, skref han följande:
»Du ville, att jag skulle skrifva utförligare, och jag gör som du
begär, men jag vet ej, om jag skall kunna skrifva tydligare, ty det linnes
många knutar, som jag själf icke vet, hur jag skall lösa. Jag beskref
för dig min vistelse bland de kristna och deras sätt att behandla sina
fiender, bland hvilka de hade goda skäl att räkna både mig och Chilo,
och slutligen den godhet, med hvilken de skötte mig, och om Lygias
försvinnande. Nej, min käre vän, jag skonades icke därför, att jag var
son till en konsul. Sådana hänsyn finnas icke till för dem, då de till
och med förläto Chilo, ehuru jag had dem begrafva honom ute i
trädgården. Dessa människor äro sådana, som världen aldrig förr har sett.
Jag kan icke säga något annat, och den misstager sig, som mäter dem
med våra mått. Det skall jag säga dig, att om jag legat med en bruten
arm i mitt eget hem, och om mitt eget folk, ja, min familj, hade skött
mig, skulle jag naturligtvis haft flere bekvämligheter, tnen jag skulle ej
ha rönt de omsorger, jag fick njuta hos dem.
Och vef, att Lygia är som de andra. Hade hon varit min syster
eller min hustru, kunde hon ej ha skött mig ömmare. Glädje fyllde
mitt hjärta mer än en gång, ty jag var förvissad om, att endast kärlek
kunde ingifva en sådan ömhet. Mer än en gång såg jag kärlek i hennes
blick, i hennes drag, och — vill du tro det? — bland dessa lågättade
människor, i detta torftiga rum, som på samma gång var kök och
matsal, kände jag mig lyckligare än någonsin förr.
Nej, jag var henne icke likgiltig, ja, ännu i denna stund tror jag
det icke. Men likväl lämnade denna samma Lygia i hemlighet Miriams
hus för min skull. Jag sitter bela dagarna med hufvudet i händerna
och undrar, hvarför hon gjorde det. Har jag berättat dig, att jag ville
sända henne tillbaka till Aulus? Hon sade visserligen, att det var
omöjligt då, emedan Aulus och Pomponia rest till Sicilien, och emedan
nyheten om hennes återkomst skulle spridas genom slafvar från hus till
hus, komma fram till det kejserliga palatset, och då kunde kejsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
