- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
200

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 200 —

TJUGUNIONDE KAPITLET.

Vinicius erhöll intet svar på detta bref. Petronius svarade icke,
tydligen därför att han väntade, att han i Neros sällskap när som helst
skulle återvända till Rom. Och i själfva verket spreds nyheten om
Gæsars snara återkomst i staden och väckte stor förtjusning hos hopen,
begärlig efter spel och gåfvor af korn och oliver, hvaraf stora förråd
samlats i Ostia. Och slutligen förkunnade Helius, Neros frigifne, i
senaten hans återvändande. Men Nero, som i Misenum med sitt följe
stigit ombord på sina skepp, gjorde sig ingen brådska och landsteg här
och hvar i kuststäderna för att hvila eller uppträda på teatern. Han
stannade i tjugu dagar i Minturna och var till och ined betänkt på att
återvända till Neapel och invänta våren, som var varm och kom tidigare
än vanligt

Under tiden lefde Vinicius instängd i sitt hus, grubblande öfver
Lygia, och allt det nya, som upptog hans själ och tankar och idéer,
hittills främmande för honom, arbetade i hans inre. Han
sammanträffade endast med Glaucus då och då, och ban gladdes åt dennes
besök, ty med honom fick han tala om Lygia. Glaucus hade sig
visserligen icke bekant, hvart hon tagit sin tillflykt, men ban försäkrade, att
de äldste beskyddade och vårdade henne. Och en gång berättade ban
för Vinicius, rörd af dennes sorg, att Petrus tadlat Crispus, emedan
denne förebrått Lygia hennes kärlek.

Då den unge patriciern hörde detta, blef han blek af sinnesrörelse.
Han hade nu fått bekräftelse på sitt hopp, och det från en främmandes
läppar, en krisfens. Nu tycktes det honom, att alla hinder voro
undanröjda, när Lygia älskade honom, och han vore redo att vörda Kristus.
Men Glaucus, som dock alltid sökt förmå honom att låta döpa sig,
vågade icke försäkra honom, att han kunde vinna Lygia genast, och
förklarade, alt Vinicius måste tillhöra läran för dess egen skull, genom
kärlek till Kristus, och icke af andra skäl.

Vinicius började åter genomsöka bakgator vid Suburra och mörka
gränder i Trans-Tiber i hopp att åtminstone på afstånd få se Lygia.
Men då detta hopp svek honom, uppsteg leda och otålighet i hans
hjärta. Och slutligen kom den tid, då hans forna natur åter gjorde
sig starkt gällande, likt vägen som brusar fram mot stranden, den nyss
förut stötts ifrån. Han menade sig hafva varit en dåre, som belastat
sitt hjärta med saker, som endast bragt honom bekymmer: hvarför
skulle han icke taga af lifvet, hvad det ger? Han ville glömma Lygia,
eller åtminstone söka nöjen och njuta af tingen utan henne. Och han
kastade sig in i detta lif med den blinda energi, som var honom egen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free