Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 213 —
lit förspordes, allt hvad Rom hade af makt, skönhet och intelligens
skulle vara närvarande. Tigellinus ville ersätta kejsaren hans uppskjutna
resa, öfverglänsa allt hvad Nero sett af fester och visa, att ingen kunde
vidtaga så öfverraskande och bländande anordningar som han. Med
dessa afsikter och medan han var med kejsaren i Neapel och i
Beneventum, hade han gjort förberedelser och sedermera från olika delar af
jorden eftersändt fyrfotadjur, fåglar, sällsynta fiskar och växter,
äfvensom dräkter och kläder, som skulle höja festens prakt.
Hela provinsers afkastning gick åt för att tillfredsställa vilda planer,
men den mäktige gunstlingen behöfde icke tveka. Hans inflytande växte
dagligen. Tigellinus var icke kärare för Nero än andra, men han blef
allt mer och mer oumbärlig. Petronius var honom oändligt öfverlägsen
i världsvana, bildning och kvickhet, i sitt samtal kunde han bättre roa
kejsaren, men till sin olycka var han därvid öfverlägsen kejsaren själf
och väckte därför dennes afundsjuka. För öfrigt kunde han ej i allt
blifva ett lydigt verktyg, och kejsaren fruktade hans mening, då det var
fråga om god smak. Men inför Tigellinus kände Nero intet tvång.
Titeln af arbiter elegantiarum (tongifvande inom modets värld), som
gifvits Petronius, retade äfven Neros fåfänga, ty hvem annan än just
han hade rätt till den? Tigellinus var förnuftig nog att själf inse sina
brister, och då han såg, att han ej kunde jämföras med Petronius,
Lu-canus och alla dem, som öfverträffade honom genom sin börd, sina
talanger och kunskaper, beslöt han att besegra dem genom smidighet
och framför allt genom ett sådant öfverdåd, att Nero själf blef slagen
af häpnad.
Han lät gifva festen på en kolossal flotte, byggd af förgylldt timmer.
Flottens relingar voro betäckta med utsökta snäckskal från Röda hafvet
och indiska oceanen, snäckor, som strålade i pärlors och regnbågens
färger. Dammens stränder stodo fulla af palmgrupper, lundar af lotus
och blommande rosenträd. Midt ibland dem funnos välluktande
springvatten, statyer af gudar och gudinnor, och guld- och silfverburar fulla
af mångfärgade fåglar. På flottens midt reste sig ett väldigt tält, eller
rättare, för att icke dölja festens medlemmar, endast taket af ett tält,
gjordt af syriskt purpur och hvilande på silfverstänger. Under det
glänste som solar bord, iordningställda för gästerna, belastade med
alexandrinskt glas, kristaller och kärl, belt enkelt oskattbara — rof ifrån
mindre Asien, Grekland och Italien.
Flotten liknade en ö eller en trädgård till följd af alla växter, som
betäcktè den. Den var med gyllene och purpursnodder förbunden med
båtar, som voro i form af fiskar, svanor, måsar och flamingos, i hvilka
vid målade åror nakna roddare af båda könen sutto, med gestalter och
anletsdrag af underbar skönhet, och håret uppsatt på österländskt sätt
eller samladt i gyllene nät. Då Nero med Poppæa och sitt följe steg
ombord på flotten och tog plats under tälttaket, sänktes årorna i vattnet,
båtarna saltes i rörelse, de gyllene repen sträcktes, och flotten satte sig
i gång och beskref cirklar på dammens yta. Andra båtar svärmade
omkring dem liksom andra, mindre flottar med kvinnor, som spelade
på cittror och harpor, kvinnor, hvilkas rosiga kroppar mot himmelens
och vattnets blåa bakgrund och i reflexerna från de gyllene
instrumenten tycktes upptaga dessa reflexer och detta blå och skifta som
blommor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
