Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
I det hon sade detta, tryckte hon sina läppar mot hans genom
slöjan och drog på samma gång hans hufvud närmare sig. Men
slutligen måste hon draga andan och slet sig ifrån honom
»Det är en kärlekens och dårskapens natt!» sade hon och andades
hastigare. »I dag kunna vi göra hvad vi vilja. Jag är din!»
Men hennes kyss brände Vinicius och fyllde honom med motvilja.
Hans själ och hans hjärta voro icke där, i bela världen fanns ingenting
till för honom utom Lygia. Han sköt ifrån sig den beslöjade gestalten
och sade:
»Hvem du än är, jag älskar en annan och vill icke ha med dig
alt göra.»
»Lyft upp min slöja,» sade hon och höjde upp hufvudet mot
honom.
Men i detta ögonblick prasslade det i myrtenlöfven, den beslöjade
kvinnan försvann som en drömsyn, men på afstånd hördes hon skratta,
ett underligt olycksbådande skratt.
Petronius stod framför Vinicius.
»Jag har hört och sett allt,» sade han.
»Låt oss gå härifrån,» svarade Vinicius.
Och de gingo. De gingo förbi lupanarierna, som badade i ljus,
skogsdungen, lederna af väpnade pretorianer och funno sina bärstolar.
»Jag följer med dig,» sade Petronius.
De stego in tillsammans. Under hela vägen tego de båda, och först
när de kommit in i Vinicius’ hus frågade Petronius:
»Vet du, hvem det var?»
»Var det Rubria?» frågade Vinicius med afsky, vid tanken på att
Rubria var en vestal.
»Nej.»
»Hvem var det då?»
Petronius sänkte rösten.
»Vestas eld blef skymfad, ty Rubria var med kejsaren. Men den
som talade med dig,» och han sänkte rösten ännu mer, »var vår
gudalika kejsarinna.»
Ett ögonblicks tystnad följde.
»Kejsaren, sade Petronius, »kunde icke dölja sin åtrå till Rubria
inför Poppæa, därför ville måhända denna taga hämnd. Men jag hindrade
er bägge. Om du känt igen henne och sagt nej, skulle du ha varit
räddningslöst förlorad — du, Lygia och kanske äfven jag.»
»Jag har fått nog af Rom, kejsaren, fester, kejsarinnan, Tigellinus
och er allesammans,» utbröt Vinicius. »Jag kväfs! Jag kan icke lefva
på detta sätt, jag kan icke! Hör du!»
»Vinicius, du mister ju all besinning!»
»Jag älskar endast henne?»
»Hvad betyder det?»
»Det betyder, att jag icke vill veta af annan kärlek. Jag vill icke
vara med om ert lif, edra fester, er skamlöshet och edra brott!»
»Hvad är det med dig? Är du kristen?» .
Den unge mannen fattade med båda händerna om sitt hufvud och
sade, som i förtviflan:
»Icke ännu! Icke ännu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
