- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
219

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 219 —

TRETTIOANDRA KAPITLET.

Petronius gick hem mycket missnöjd och ryckte oupphörligt på
axlarna. Han insåg tydligt, att han och Vinicius icke längre förstodo
hvarandra, att deras själar gingo hvar sin väg. En gång hade Petronius
haft ett obegränsadt inflytande öfver den unge soldaten. Han hade varit
honom ett mönster i allting, och ofta voro ett par ironiska
anmärkningar nog att tillbakahålla Vinicius eller förmå honom till något. Nu
fanns det ingenting kvar af allt detta, förändringen var sådan att
Petronius icke ens försökte sina förra metoder, emedan han kände, att
hans ironi och kvickhet utan verkan skulle återstudsa mot de nya
åsikter, som kärleken och beröringen med de kristna inplantat i
Vinicius’ själ.

Den beröfvade skeptikern förstod, att han förlorat nyckeln till
detta hjärta. Detta medvetande fyllde honom med missbelåtenhet, ja
äfven med fruktan, en fruktan, som stegrats genom den föregående
nattens händelser. Om det från Poppæas sida icke är en öfvergående
nyck utan ett mer ihållande tycke, tänkte Petronius, kommer af två
möjligheter en att ske: antingen kan Vinicius icke motstå henne, och
då störtas han genom en upptäckt, eller, hvad som vore likt honom nu
för tiden, gör han motstånd, och i det fallet är han säkert förlorad,
och kanske då äfven jag, emedan jag är hans släkting och emedan
kejsarinnan, då hon innesluter en hel familj i sitt hat, skall kasta
vikten af sitt inflytande åt Tigillinus’ sida. I båda fallen är det
lika illa.

Petronius var modig och hyste ingen fruktan för döden, men då
ban icke hoppades någonting af den, hade han likväl ingen lust att
påskynda den. Efter långa funderingar kom han slutligen till det resultatet,
att det vore bäst att sända Vinicius bort från Rom ut på resor. Om
han hade kunnat gifva honom Lygia med på färden, hade han gärna
gjort det. Men ban hoppades, att det ej skulle blifva alltför svårt att
öfvertala honom därtill, äfven utan Lygias sällskap. Han skulle sprida
ut ett rykte i palatset, att Vinicius vore sjuk och på så sätt undanrödja
faran både för sin systersyn och sig själf. Kejsarinnan visste icke, om
hon blifvit igenkänd af Vinicius, hon skulle tro, att så icke var, och då
hade hennes fåfänga ej blifvit alltför svårt sårad. Men i framtiden
kunde det blifva annorlunda och faran måste afvärjas.

Framför allt ville Petronius vinna lid, ty han insåg, att om kejsaren
en gång reste till Grekland, skulle Tigellinus, som ingenting förstod af
konst, sjunka ned till den andre i ordningen och förlora sitt inflytande.
I Grekland var Petronius säker om seger öfver hvarje motståndare.

Emellertid beslöt han att vaka öfver Vinicius och förmå honom att
resa. En tid hade han tänkt på, att om han kunde erhålla ett edikt
från kejsaren för att utdrifva de kristna från Rom, skulle Lygia lämna
staden med sina trosförvanter och Vinicius skulle följa efter. Då skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free