Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 222 —
Vinicius hörde på, som om han tänkle på något annat, och
slutligen sade han:
»Jag måste träffa henne!»
»Hvem? Lygia?»
»Ja.»
»Vet du hvar hon är?»
»Nej.»
»Då skall du väl åter börja söka henne i gamla grafhvalf och på
andra sidan Tibern?»
»Jag vet icke, men jag måste träffa henne.»
»Godt, ehuru hon är kristen, har hon troligen mer förnuft än du,
och det måste hon ha, så vida hon icke vill din undergång.»
Vinicius ryckte på axlarna.
»Hon räddade mig ur Ursus’ händer.»
»Skynda dig då, ty Hronsskägg kommer icke att uppskjuta sin resa.
Dödsdomar kunna utfärdas äfven från Grekland.»
Men Vinicius lyssnade icke till hvad Petronius sade. En enda tanke
upptog honom, att få träffa Lygia. Han började grubbla öfver utvägar
att vinna detta mål.
Emellertid inträffade något, som kunde undanrödja hvarje svårighet
i detta afseende. Chilo infann sig helt oväntadt hos Vinicius.
Han kom in, usel och eländig med spår af hunger i sitt ansikte
och klädd i trasor.. Men tjänarna, som hade den förra befallniugen att
släppa in honom i huset hvarje timme på dygnet, vågade icke hindra
honom, utan han gick obehindrad in i atrium, fram till Vinicius
och sade:
»Må gudarna gifva dig odödlighet och dela med dig väldet öfver
världen!»
I första ögonblicket ville Vinicius kasta ut honom, men då den
tanken uppsteg inom honom, att greken kanske visste något om Lygia,
besegrade nyfikenheten hans afsky.
»Är det du?» frågade ban. »Hvad har händt dig?»
»Olyckor, o son af Jupiter!» svarade Chilo. »Sann dygd är en
vara, som ingen frågar efter numera, och en verkligt vis man får vara
glad, om ban under en af fem dagar har något att köpa ett fårhufvud
för hos slaktaren att gnaga på i sin usla boning och väta med sina
tårar. A, herre! Hvad du gaf mig betalade jag Atractus för böcker,
och sedan blef jag röfvad och ruinerad. Slafven, som skulle skrifva
ned mina visdomsord, flydde och tog med sig återstoden af hvad din
frikostighet gifvit mig. Jag är i stort elände, men jag tänkte för mig
själf: till hvem kan jag gå om icke till dig, o Serapis, som jag älskar
och afgudar, och för hvilken jag satt mitt lif på spel!»
»Hvarför har du kommit, och hvad medför du?»
»Jag kom för att få hjälp, o Baal, och jag medför mitt elände,
mina tårar, min hängifvenhet och slutligen en underrättelse, som jag
förskaffat mig af kärlek till dig. Du kommer ihåg, herre, att jag
berättade för dig, hur jag gifvit en af den gudalike Petronius’ slafvinnor
en tråd från Venus’ gördel? Jag vet nu, att det hjälpte henne, och du,
solens ättling, vet äfven hvad Eunice nu är. Jag har ännu en sådan
tråd. Jag har gömt den åt dig, herre.»
Men ban hejdade sig, då han på Vinicius’ sammandragna ögonbryn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
