Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 224 —
honom och det som händt efteråt. Han såg henne åter stå lutad öfver
hans hufvudgärd, klädd i en slafvinnas dräkt, skön som en gudinna, en
god och vördad välgörerska. Hans blickar riktades ofrivilligt mot
la-rarium och han tänkte på korset, hon gifvit honom, då de skildes.
Skulle han löna allt detta med ett nytt anfall? Skulle ban draga henne
vid håret som en slafvinna till sitt cubiculum? Och hur skulle ban
kunna handla så, när han icke endast begärde, utan älskade henne, och
älskade henne just emedan hon var den hon var. Han kände likväl,
att det icke var nog att hafva henne i sitt hem, det var icke nog att
taga henne med sin öfverlägsna styrka, han kände, att hans kärlek
behöfde något mer — hennes ja, hennes kärlek och hennes själ.
Välsignadt vare detta tak, om hon frivilligt trädde in under det, välsignadt
det ögonblick, den dagen, välsignadt vore hans lif. Då skulle bådas
lycka vara så outtömlig som hafvet som solen. Men att taga henne
med våld vore att för alltid förstöra deras lycka, att besudla det, som
är dyrbarast och kärast i lifvet. Förskräckelsen grep honom nu vid
blotta tanken härpå.
Han såg på Chilo, som under sin väntan stuckit händerna in under
sina trasor och oupphörligt kliade sig. Vinicius fattades af en häftig
afsky och ett begär att trampa sin förra medhjälpare under sina fötter
som en usel mask eller en giftig orm. Han var ett ögonblick icke viss
om, hvad han skulle göra. Men som han icke visste af någon måtta i
något, följde han sin hårda, romerska natur, vände sig till Chilo
och sade!
»Jag vill icke göra, hvad du råder mig till. Men för alt du icke
skall gå härifrån utan rättvis belöning, skall jag låta gifva dig tre hundra
slag i mitt fängelse.»
Chilo blef alldeles blek. Det låg så mycken kall beslutsamhet i
Vinicius’ vackra ansikte, att ban icke kunde för ett ögonblick bedraga
sig med att den utlofvade belöningen endast varit ett grymt skämt.
Han kastade sig på knä, och böjd alldeles dubbel tjöt han med
förstörd röst:
»Hvad, o konung af Persien! Hvad! — Du pyramid af godhet, du
koloss af barmhärtighet! Hvarför? Jag är gammal, hungrande, olycklig
— jag har tjänat dig — belönar du på detta sätt?»
»På samma sätt som du lönat de kristna,» sade Vinicius och
kallade på en slaf.
Men Chilo sprang fram, omfattade Vinicius’ knän och talade med
ansiktet täckt af en dödlig blekhet:
»Herre, herre! Jag är gammal! Femtio, icke tre hundra slag!
Femtio är nog. Hundra, icke tre hundra! Nåd! Nåd!»
Vinicius knuffade undan honom med foten och gaf sina befallningar.
I ett ögonblick kommo två kraftfulla quader och grepo Chilo i
återstoden af hans hår, knöto hans egna trasor kring hans hals och släpade
honom till fängelset.»
»I Kristi namn!» ropade greken, då han fördes ut ur korridoren.
Vinicius var ensam. Befallningen hade väckt och lifvat honom.
Han sökte samla sina tankar. Han kände sig tröstad, och den seger,
ban vunnit öfver sig själf, fyllde honom med välbehag. Det tycktes
honom att ban närmat sig Lygia, och att han skulle få någon stor
belåning. I första ögonblicket kom ban ej att tänka på, att ban handlat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
