Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 232 —
\liriams boning. Han bekände för henne, att han sökt glömma henne,
men icke kunnat. Han tänkte på henne nätter och dagar. Det lilla
korset af buxbom, hon gifvit honom, hade påmint honom om henne —
ban hade det i sitt lararium och vördade det ofrivilligt som något
gudomligt. Och han hade längtat mer för hvart ögonblick, ty kärleken
var starkare än han, och hade bemäktigat sig hans själ belt och hållet,
till och med redan då, när han varit i Aulus’ hus.
För andra spunno Parcerna* lifvets trådar, men kärlek, längtan
och sorg hade spunnit hans lifs väfnad. Hans handlingar hade varit
dåliga, men haft sitt ursprung i kärlek. Han hade älskat henne då han
var i Aulus’ hus, i det kejserliga palatset, då han såg henne i
Ostranium, när hon lyssnade till Petrus’ ord, då ban kommit med Croton
för att röfva bort henne, då hon vakat vid hans hufvudgärd, och då hon
öfvergifvit honom. Sedan hade Chilo kommit och upptäckt hennes
vistelseort och rådt honom att gripa henne för andra gången, men han
hade valt att straffa Chilo och gå till aposteln för att bedja om att
blifva upplyst och begära henne till sin hustru. Och välsignadt vare
det ögonblick, då en sådan tanke föll honom in, ty nu var han hos
henne, och hon skulle icke flv från honom, som hon flydde från
Miriams hus.
»Jag flydde icke dig,» sade Lygia.
»Hvarför gick du då bort?»
Hon lyfte sina blå ögon mot honom och sänkte därpå sitt rodnande
anlete i det hon svarade:
»Du vet det. ..»
Vinicius förstummades ett ögonblick af en öfverväldigande känsla af
lycka. Men så började han åter tala om hur hans ögon så småningom
öppnats för hur ytterligt olik hon var andra kvinnor och endast liknade
Pomponia. Han kunde dock icke alldeles förklara detta för henne, ban
kunde icke beskrifva sin känsla — det att skönhet af ett nvtt slag
kommit i världen genom henne, en sådan skönhet, som icke funnits
förr och som icke endast var statvens, utan andens. Han sade henne
något, som fyllde henne med glädje, nämligen att han älskade henne,
just emedan hon flytt från honom, och att hon skulle vara honom helig
vid hans härd. Han fattade hennes hand, ban kunde icke fortsätta,
endast se på henne med tillbedjan i sin blick, som på sitt lifs lycka,
som ban nu vunnit, och upprepa hennes namn om och om igen för att
liksom försäkra sig om att ban funnit henne och var nära henne.
»Å, Lygia, Lygia!»
Men slutligen frågade han henne, hvad som rört sig i hennes sinne,
och hon bekände, att hon älskat honom, då de varit i Aulus’ hus, och
att om han fört henne tillbaka till Aulus och Pomponia från det
kejserliga palatset, skulle hon för de gamla hafva omtalat sin kärlek och
sökt mildra deras vrede mot honom.
»Jag svär dig,» sade Vinicius, »att det hade icke uppstigit en tanke
hos mig att taga dig frän Aulus. Petronius skall någon gång berätta
dig, att jag sagt honom, att jag älskade dig och ville taga dig till min
hustru: ’Må hon bestryka min dörr med vargister och sitta vid min
härd,’ sade jag. Men han gjorde narr af mig och ingaf kejsaren den
* Odets gudinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
