Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ’242 —
sotbrända och kraftiga; marken tycktes böja sig under deras afmätta
och tunga steg. Liksom medvetna om en styrka, som de kunde använda
mot kejsaren själf, sågo de med förakt på hopen, i det de tydligen
glömde, att många af dem själfva kommit till staden i bojor. Men
deras antal var dock ej så stort, ty flertalet pretorianer hade
kvar-stannat i sina läger enkom för att vakta hufvudstaden och hålla den i
tvgeln.
Sedan tåget af soldater passerat, kommo Neros lejon och tigrar
fjättrade, så att han skulle ha något att spänna för sin vagn, om han
ville föreställa Dionysus. De fördes i kedjor af araber och hinduer,
men kedjorna voro så omvirade med guirlander, att vilddjuren tycktes
ledda i blomsterrankor.
Nu kommo kejsarens vagnar och bärstolar, stora och små,
förgyllda och purpurfärgade, inlagda med elfenben eller pärlor eller
gnistrande af diamanter. Efter dem kom en annan mindre afdelning af
pretorianer i romerska vapen; pretorianer, som endast bestodo af
italienska frivillige*, sedan skaror af utvalda slafvar och gossar. Och
slutligen kom kejsaren själf. Iians ankomst förkunnades långt bort ifrån
med rop af tusende röster.
I folkmassan befann sig aposteln Petrus, som ville se kejsaren en
gång i sitt lif. Han var åtföljd af Lygia, hvilkens ansikte doldes af en
tät slöja, och Ursus, hvilkens styrka utgjorde ett säkert skydd för den
unga flickan mot den vilda och larmande hopen. Lygiern tog ett
stenblock, som skulle användas i tempelmuren, och bar fram det åt aposteln,
så att denne kunde stiga upp därpå och se bättre.
Hopen mumlade, då Ursus likt ett skepp, som plöjer vågorna, sköt
den undan, men då han lyfte stenen, som var så tung, att icke fyra män
kunde rubba den, förbyttes mumlet till undran, och rop af »Made!» **
hördes rundt omkring.
Emellertid närmade sig kejsaren. Han satt i en vagn, som drogs
af sex hvita arabiska hingstar, prydda med guld. Vagnen hade form
af ett tält, med sidorna afsiktligt öppna, så att folket kunde se kejsaren.
En hel del folk kunde ha fått rum i vagnen, men kejsaren, som ville
att uppmärksamheten uteslutande skulle fästas på honom, for ensam
genom staden; han hade endast två vanskapta dvärgar vid sina fötter.
Han bar en hvit tunika och en ametistfärgad toga, som kastade
blåaktiga dagrar på hans ansikte. På hufvudet hade han en lagerkrans.
Sedan han reste från Neapel, hade hans kropp fått ännu större
omfång. Ansiktet hade blifvit bredt, nedom underkäken hängde en
dubbelhaka, hvarigenom hans mun, som alltid suttit för nära näsan,
tycktes vidröra näsborrarna. Hans grofva hals var som vanligt skyddad
af en silkesduk, hvilken han oupphörligt ordnade med en hvit, fet hand
öfvervuxen med rödt här, hvilket liksom bildade blodstänk på handen.
Men han ville icke låta sina epilatores rycka ut dem, ty man hade sagt
honom, att det skulle komma händerna att darra och skada hans lustspel.
* Invånarna i Italien hade af Augustus befriats från krigstjänst, och följaktligen
bestodo alla så kallade cohors italica (italienska legioner), som i allmänhet voro
förlagda i Asien, af frivilliga. Lifvakten (pretorianerna var också bildad at’ frivilliga,
för så vidt den ej bestod af främlingar.
* Hell dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
