Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 245 —
Ar icke slöjan bra?» frågade bon.
Och i hennes leende låg litet af jungfrulig underkastelse, men
Vinicius svarade, i det ban förtjust såg på henne:
»Nej, icke för mina ögon, som ända in i döden endast vilja
se dig!»
Därpå vände han sig till Ursus och sade:
»Ursus, vårda henne som dina ögons ljus, ty hon är min
härskarinna såväl som din.»
Han fattade hennes hand och förde den till sina läppar, till stor
förvåning för folkmassan, som icke kunde förstå dessa ärebetygelser
från en ädling till en flicka, klädd i så torftiga kläder, nästan en
slafvinnas.
»Farväl!»
Och han skyndade hastigt bort, ty bela tåget hade kommit
betydligt framåt. Aposteln välsignade honom med att hastigt göra korsets
tecken. Men den godsinte Ursus började prisa honom, glad öfver att
hans unga härskarinna gärna lyssnade och var honom tacksam för hans
loford.
Tåget gick vidare och dolde sig bakom moln af solbelyst damm,
men de sågo dock länge efter det, tills Demas, hos hvilken Ursus
arbetade om natten, kom fram till dem. Han kysste apostelns hand och
had dem stiga in i hans boning och taga några förfriskningar, då det
var nära Emporium och då de måste vara hungriga och trötta efter
alt ha tillbragt största delen af dagen vid stadsporten.
De följde med honom, och efter att ha hvilat ut och förfriskat sig
i hans hem, återvände de först fram emot aftonen till Trans-Tiber. De
ämnade gå öfver Aemilianska bron, och gingo därför igenom Clivus
Publicus och öfver Aventinska kullen mellan Dianas och Mercurius’
tempel. Från höjden däruppe betraktade aposteln de stora byggnaderna
rundt omkring och dem, som försvunno i fjärran. Försjunken i
tystnad tänkte ban öfver storleken och väldet hos denna stad, dit han
kommit för att förkunna Guds ord. Hittills hade han sett Roms och
dess legioners herravälde i olika länder, hvilka han vandrat igenom,
men de voro liksom enstaka lemmar af denna styrka, som han i dag
för första gången sett personifierad i Neros gestalt.
Denna stad. ofantlig, rofgirig, otyglad, rutten till märgen och
oan-griplig i sin öfvermänskliga makt, och denne Nero, en broder-,
moder-ocli hustrumördare, som släpade efter sig ett följe blodiga spöken icke
färre till antalet- än alla hans hofmän! Denne genomfördärfvade
människa, denne gycklare, men också herre öfver trettio legioner, och
genom dem herre öfver hela världen, dessa hofmän, beläckta med guld
och skarlakan, ovissa 0111 morgondagen, men dock mäktigare än kungar
— allt detla tycktes ett slags helvetiskt härskardöme af allt ondt och
orätt. I sitl enkla hjärta förundrades aposteln öfver att Gud kunde
gifva en sådan ofattlig makt åt djäfvulen, och att han kunde gifva
honom jorden att skoningslöst behandla, vända upp och ned och trampa
på, att pressa tårar och blod ur, att svänga om med som en
hvirfvel-vind, att storma likt en orkan, att uppsluka som lågor. Hans hjärta
oroades af dessa tankar, och inom sig talade han till sin mästare: »O,
Herre, hur skall jag börja i denna stad, till hvilken du har sändt mig’.’
Till den hör haf och land, djuren ute på fälten och alla skapade varelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
