Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 256 —
»Tarfliga verser, lämpliga atl kastas på elden.
De närvarandes hjärtan stannade af förskräckelse. Sedan sin
barndom hade Nero aldrig hört ett sådant omdöme af någon. Tigellinus’
ansikte strålade af förtjusning. Men Vinicius var blek, han trodde, att
Petronius, som förr aldrig varit drucken, nu var det.
Men Nero frågade med mjuk röst, i hvilken djupt sårad fåfänga
skälfde:
»Hvilka brister har du då funnit i dem?»
»Tro icke de där,» sade Petronius och pekade på de närvarande,
»de förstå ingenting. Du frågade, hvilka brister dina verser ha. Om
du vill höra sanningen, skall jag säga dig det. Dina verser skulle ha
varit värdiga en Virgilius, en Ovidius, till och med en Homerus, men
de äro icke värdiga dig. Det är icke nog för dig att skrifva så. Branden,
som du beskrifvit, flammar icke nog, elden är icke nog het. Hör icke
på Lucanus’ smicker. Om han skrifvit dessa verser, skulle jag tillerkänt
honom snille, men med dig är det annorlunda. Och vet du hvarför?
Du är större än de. Af den, som har blifvit så begåfvad af gudarna
som du, begär man mera. Men du är lat, du vill hellre sofva efter
middagen än vara vaken och få rynkor. Du kan skapa ett verk, sådant
alt världen icke hört något liknande, därför säger jag dig rent ut: Skrif
bättre!»
Han sade detta helt lätt, som om han skämtat, men också varit
litet förebrående, men kejsarens ögon voro beslöjade af förtjusning.
»Gudarna ha gifvit mig en liten talang,» sade han, »men de ha
gifvit mig något större — en verklig vän med ett sundt omdöme, den
ende, som kan säga mig sanningen rakt i ögat.»
Han sträckte fram sin feta hårbevuxna hand till en guldkandelaber,
röfvad från Delphi, för att bränna verserna. Men Petronius tog dem,
innan lågorna vidrört papperet.
»Nej, nej,» sade han, »till och med dessa tillhöra mänskligheten.
Gif dem åt mig.»
»Låt mig då få sända dem till dig i en cylinder af min egen
konstruktion,» sade Nero och omfamnade Petronius.
»Ja, du har rätt,» sade han efter ett ögonblicks tystnad. »Min brand
Hammar icke nog, min eld är icke nog het. Men det tycktes mig
tillräckligt att likna Homerus. En viss blyghet och det, att jag icke nog
högt uppskattat min förmåga, har alltid fjättrat mig. Du har öppnat
mina ögon. Men vet du, hvarför det är så, som du säger? När en
bildhuggare hugger en bildstod af en gud, söker ban en modell, men
jag har aldrig haft en sådan. Jag har aldrig sett en brinnande stad,
därför är det en brist, något som fattas i min framställning.»
»Endast en stor konstnär förstår detta.»
Nero blef eftertänksam.
»Svara mig på en fråga, Petronius,» sade ban, »beklagar du Tröjas
brand?»
»Om jag beklagar den? Vid Venus’ blinde följeslagare, icke det
ringaste! Och jag skall säga dig skälet, hvarför jag icke gör det. Troja
skulle icke ha blifvit förtärdt af lågorna, om icke Prometeus gifvit
människorna elden och grekerna förklarat krig mot Priamus. Æschylus
skulle icke ha skrifvit sin Prometeus, om icke elden varit, likaväl som
Homerus icke skrifvit Iliaden, om det ej funnits något trojanskt krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
