Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 258 —
dag eller i morgon. Vi bli endast en liten krets, du och jag, Tullius
Senecio och unge Nerva. Men hvad jag sagt om Neros verser, att jag
begagnat dem efter måltiden, som Vitelius använder flamingofjädrar, är
icke sant. Stundom äro de vackra. Hecubas ord äro rörande. Hon
klagar öfver födslovåndans smärtor, och Nero fann träffande vändningar,
kanske därför att han själf föder hvarje sång med smärta. Ibland
beklagar jag honom. Vid Pollux, en sådan sällsam blandning han är!»
»Hvem kan förutse, hvart Ahenobarbus’ vanvett går?» sade Vinicius.
»Det vet ingen. Det kan ännu hända sådana saker, att håren
komma att resa sig på människornas hufvuden efter århundraden. Vi
äro alla galna. Vi jaga mot afgrunden, något okändt kommer emot oss
i framtiden, något brister under oss, något dör omkring oss — jag
medger det Men vi skola veta att dö, vi hafva ingen lust att betunga
lifvet och tjäna döden, förrän den tager oss. Lifvet är till för sig själft
allenast och icke för döden.»
»Men jag beklagar dig, Petronius.»
»Beklaga mig icke mer än jag beklagar mig själf. Förr var du
glad ibland oss, när du var på ditt fälttåg i Armenien längtade
du efter Rom.»
»Det gör jag nu med »
»Ja, därför att du är kär i en kristen vestal, som bor i
Trans-Tiber. Jag undrar hvarken därpå eller klandrar dig. Jag förundrar
mig mer öfver, att trots denna religion, som du beskrifvit som ett haf
af lycka, och trots en kärlek, som snart blir belönad, bekymren icke
vikit 1’rån ditt ansikte. Pomponia Græcina är ständigt allvarsam. Sedan
du blef kristen, har du upphört att le. Försök icke öfvertyga mig om,
att denna lära har någon glädje inom sig. Du har återvändt från Bom
dystrare än någonsin. Om de kristna älska på detta sätt, vid Bacchus’
ljusa lockar, då tänker jag icke taga efter dem.»
»Det är en annan sak,» svarade Vinicius. »Jag svär dig, icke vid
Bacchus’ lockar, utan vid min faders själ, att aldrig någonsin förut har
jag ej ens känt försmaken af en sådan lycka, som jag erfar i dag. Men
jag längtar mycket, och äfven trycker mig den tanken, hvilket är mera
märkvärdigt, att en fara hotar henne, när jag är aflägsnad ifrån henne.
Jag vet icke, hvilken fara, icke hvarifrån den kunde komma, men jag
känner den, som man anar en kommande storm.»
»Om ett par dagar skall jag utverka, att du får tillåtelse att lämna
Antium för hur lång tid du vill. Poppæa är litet lugnare, och så vidt
jag vet, hotar ingen fara dig eller Lygia från henne.»
»Just i dag frågade hon mig, ehuru jag reste i hemlighet, hvad jag
gjorde i Bom.»
»Kanske hon har låtit spioner följa dig. Men nu måste hon taga
mig med i räkningen »
»Paulus sade mig,» sade Vinicius, »att Gud stundom ger oss tecken,
men han tillåter oss icke tro på förebud. Därför aktar jag mig för
denna villfarelse, men jag kan icke värja mig för aningen om stundande
olycka. Jag skall berätta dig hvad som hände, att du må lyfta stenen
från mitt hjärta. Lygia och jag sutto tillsammans en natt så lugn som
denna och uppgjorde planer för framtiden. Jag kan icke beskrifva, hur
lyckliga och fridfulla vi kände oss. Men plötsligt började lejonen ryta.
Det är ju vanligt i Bom, men jag har ingen ro sedan dess. Det tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
