- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
259

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL - XLI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 259 —

mig, att det låge ett hot och ett bud om olycka i detta rytande. Du
vet, att jag icke är lättskrämd, men denna natt var liksom fylld af fasa.
Det kom så plötsligt och oväntadt, att jag ännu hör dessa ljud i mina
öron och bär fortfarande fruktan i mitt hjärta, som om Lygia både om
mitt beskydd mot något förfärligt — något som skulle komma från
dessa samma lejon. Detta är outhärdligt! Skaffa mig tillåtelse att resa
härifrån, eljest far jag ändå! Jag kan icke stanna, jag kan icke!»

»Söner till konsuler eller deras hustrur utlämnas icke ännu åt lejon
på arenan,» sade Petronius skrattande. »Hvilken sotn helst annan död
än den kan träffa dig. Hvem vet för öfrigt, om det var lejon?
Germanska uroxar vråla icke svagare de än lejon. Jag för min del anser,
att omen och järtecken äro löjliga. I natt var det varmt, och jag såg
stjärnor falla som regn. Mången ser ett dåligt förebud häri, men jag
tänkte: Om min stjärna är bland dessa, saknar jag åtminstone icke
sällskap.» Han tystnade, men tillade efter ett ögonblick:

»Om er Kristus har uppstått från de döda, kan han kanske skydda
er båda mot döden.»

»Ja, det kan han,» svarade Vinicius och såg upp mot den
stjärnbeströdda himlen.

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Nero spelade och sjöng till ära för »Cyperns härskarinna,» Venus,
en hymn, som han själf diktat och satt musik till Han var vid god
röst denna dag och märkte, att hans musik verkligen fängslade de
närvarande. Detta eldade honom så, att han tycktes inspirerad. Slutligen
blef han helt blek af sinnesrörelse. Han erfor, kanske för första gången,
ingen lust att höra loford från sin omgifning. Han satt ett ögonblick
med böjdt hufvud och händerna på sin cittra, så reste han sig hastigt
och sade:

»Jag är trött och vill ha luft. Ni kunna stämma cittran under
tiden.»

Han knöt silkesduken om halsen.

»I kunnen följa mig,» sade han, vändande sig till Petronius och
Vinicius, som sutto i ett hörn af salen.

»Gif mig din arm, Vinicius, jag behöfver stöd. Petronius skall tala
med mig om musik.»

De gingo ut på terrassen, som var lagd med alabaster och bestänkt
med saflran.

»Här kan man andas mera fritt,» sade Nero, »min själ är
bedröfvad, ehuru jag märkt, att hvad jag sjungit på prof för dig skall jag
kunna sjunga offentligt och att min triumf då skall blifva större än Rom
någonsin har sett Men säg mig, är det sant, hvad Tigillinus berättat
mig, att i senaten hviska de åt hvarandra, att Diodorus och Terpnos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free