- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
261

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 261 —

»Visa oss en ynnest till, härskare,» bad Petronius, »förklara din
vilja i detta fall för kejsarinnan. Vinicius skulle aldrig våga taga till
maka en kvinna, som vore kejsarinnan misshaglig. Du kan förjaga
hennes fördom mot Lygia med ett ord, herre, blott du förklarar, att du
befallt detta giftermål.»

»Jag skall göra det,» svarade kejsaren. »Jag kan icke neka dig
eller Vinicius någonting.»

Han styrde sina steg mot villan, och de följde honom. Deras
hjärtan voro fulla af glädje öfver den seger de vunnit, och Vinicius
måste behärska sig för att icke kasta sig om halsen på Petronius, ty nu
tycktes honom alla hinder och faror undanröjda.

1 villans atrium sutto Nerva och Tullus Senecio och underhöllo
kejsarinnan med samtal. Terpnos och Diodorus spelade cittra.

Nero trädde in, slog sig ned i en hvilstol, inlagd med sköldpadd,
hviskade något i örat på en grekisk slaf och väntade.

Slafven återkom snart med en förgylld ask. Nero öppnade den
och tog fram ett halsband af stora opaler.

»Dessa juveler äro värdiga denna afton,» sade ban.

»Auroras strålar spela i dem,» svarade Poppæa, öfvertygad om att
halsbandet var ämnadt åt henne.

Kejsaren, som satt och lät de rosenfärgade stenarna skifta, sade
slutligen:

»Vinicius, du skall gifva detta halsband från mig åt henne, som
jag befallde dig taga till din maka, den lygiske konungens unga dotter.»

Poppæa såg full af vrede och förvåning än på kejsaren och än på
Vinicius. Till sist stannade blicken på Petronius. Men han satt helt
vårdslöst lutad mot stolens armstöd och förde handen längs cittran som
för att inprägla dess form i sitt minne.

Vinicius tackade för gåfvan, närmade sig Petronius och sade:

»Hur skall jag kunna tacka dig för hvad du gjort för mig i dag’.’»

»Offra ett par svanor åt Euterpe,» svarade Petronius, »prisa
kejsarens verser och skratta åt dåliga förebud. Nu hoppas jag, att lejonens
rytande icke skall störa din eller din lygiska liljas sömn!»

»Nej,» sade Vinicius, »nu är jag fullkomligt lugn.»

»Må Fortuna gynna dig! Men passa på nu, ty kejsaren fattar sin
luta igen. Håll andan, lyssna och fäll tårar!»

Och i själfva verket hade kejsaren fattat sin luta och lyft blicken
mot höjden. Allt samtal hade afstannat, och de närvarande voro så
stilla, som om de förvandlats till sten. Terpnos och Diodorus, som
skulle ackompanjera kejsaren, voro på sin vakt, seende än på hvarandra
och än på kejsaren och väntade på sångens första toner.

Men just i detta ögonblick hördes ett buller i vestibulen, och strax
därefter inträdde Neros frigifne, Phaon, skjutande gardinen åt sidan.
Omedelbart efter honom följde konsuln Lecanius.

Nero rynkade pannan.

»Vredgas icke, store cæsar,» sade Phaon med rädd stämma, »det
brinner i Rom! Större delen af staden står i lågor.»

Vid denna underrättelse sprungo alla upp från sina platser.

»Å, gudar! Jag skall få se en brinnande stad och afsluta min
Trojad!» sade Nero och lade åsido sin luta.

Sedan vände han sig till konsuln:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free