Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLI - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 262 —
»Kan jag få se eldsvådan, om jag reser nu genast?»
»Herre,» svarade Lecanius alldeles likblek, »hela staden är ett enda
eldhaf, röken kväfver människorna, de svimma eller kasta sig i lågorna
af yrsel. Rom förgås, herre!»
Det blef tyst. Men plötsligen ropade Vinicius:
»Ve mig, olycklige!»
Och kastande af sig sin toga sprang han ut.
Nero lyfte handen och utbrast:
»Ve dig, Priami heliga stad!»
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Vinicius hade knappast tid att befalla några slafvar följa sig, innan
han kastade sig på sin häst och sprängde bort i den mörka natten på
de tomma gatorna mot Laurentum. Denna förfärliga underrättelse hade
gjort honom nästan sinnesfrånvarande. Stundom visste han icke klart,
hvad som försiggick inom honom, han tyckte, att olyckan satt på hästen
bakom honom och ropade i hans öra: »Rom brinner!», att den piskade
på hästen och honom och dref dem framåt mot elden. Han lutade sitt
obetäckta hufvud mot djurets hals och red vidare, iklädd endast tunikan,
ensam på måfå, utan att se framåt, och utan att bry sig om de hinder,
han kanske kunde krossas emot.
I tystnaden och den lugna natten tycktes ryttaren och hästen som
en drömsyn, där de redo, öfvergjutna af månskenet. Den numidiska
hingsten sänkte öronen och sträckte fram halsen, han sköt som en pil
förbi de orörliga cypresserna och de hvita villorna, som voro inbäddade
ibland dem. Ljudet af hofvar mot stenarna väckte hundar här och där,
dessa följde den underliga synen med sitt skall, men sedan började de,
skrämda, att tjuta med framsträckta nosar. Slafvarna, som skyndade
efter Vinicius, blefvo snart långt efter. Då han som en stormvind ridit
igenom det sofvande Laurentum, vände han mot Ardea, där, liksom på
flera andra ställen, han hade att passera, väntade honom reservhästar,
för att han desto fortare skulle kunna komma till Rom. Han kom ihåg
detta och jagade på sin häst af all makt.
Bakom Ardea tycktes det honom, att himmelen i nordost var röd.
Det kunde vara daggryningen, ty det var sent och i juli blef det tidigt
dag. Men Vinicius kunde icke tillbakahålla ett rop af raseri och
förtviflan, ty han var säker på, att det var ett återsken af branden. Han
kom ihåg konsulns ord: »Hela staden är ett enda eldhaf», och för ett
ögonblick kände han, att vanvett hotade honom, ty han hade förlorat
allt hopp om att kunna rädda Lygia eller ens hinna nå fram till staden,
innan den förvandlats till en askhög.
Hans tankar rusade nu fram snabbare än hingstens lopp, och de
hvirflade omkring likt en flock fåglar, svarta, förfärliga olycksbådande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
