Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 269 —
icke är någon vanlig eldsvåda. Man fick icke försöka rädda Cirkus. Då
lius började brinna på alla håll, hörde jag själf tusentals röster ropa:
’död åt räddarna!’ Det fanns folk som sprang genom staden och kastade
brinnande facklor in i husen. Men i allmänhet är förbittringen oerhörd,
och man ropar, att staden blifvit antänd på befallning. Jag kan icke
säga mera. Ve Rom, ve oss alla, ve mig! Människotunga kan icke
omtala, hvad där tilldragit sig. Människor ha omkommit i lågorna eller
mördat hvarandra i trängseln. Detta är Roms ände!»
Vinicius satt i en blink åter i sadeln och sprängde fram längs Via
Appia, men nu var det nästan att kämpa sig fram midt genom en ström
af människor och fordon, som vältrade sig ut ur staden. Så tydligt,
som hade han haft det i sin hand, såg Vinicius framför sig Rom som
ett enda ofantligt jättebål. En fruktansvärd hetta strålade ut från detta
haf af eld och rök, och de flyendes larm kunde icke öfverrösta eldens
dån och lågornas hväsande.
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
När Vinicius närmade sig murarna, fann han det vara lättare, att
uppnå Rom, än att tränga sig in i staden. Det var svårt att bana sig
väg på Via Appia, så myllrade vägen af folk. Hus, fält,
begrafningsplatsen trädgårdar och tempel, som lågo på båda sidor om vägen, allt
hade förvandlats till lägerplatser. I Mars’ tempel, som låg vid Porta
Appia, hade människorna kastat af dörrarna tör att finna en tillflykt
öfver natten. På kyrkogårdarna uppstodo slagsmål, som ledde till
blodsutgjutelse. Ostrinum med all sin förvirring gaf endast en ringa försmak
af allt som tilldrog sig närmare hufvudstadens murar.
All hänsyn till lagar, släktskap, till olika samhällsställning var borta.
Gladiatorer, druckna af vin från Emporium, sprungo i hopar genom
kvarteren, upphäfvande vilda rop, och kastade undan, nedtrampade oeh
plundrade människor, som kommo i deras väg. Barbarer, som förts
till staden för att säljas som slafvar, rymde från brädskjulen. Roms
brand och undergång var för dem slutet på allt slafveri, och nu syntes
dem vedergällningens timme vara slagen. Och när stadsborna sträckte
sina händer mot gudarna och förtviflade bådo om räddning, rusade
slaf-varna fram och sleto under skrän af förtjusning af dem deras kläder
och drogo bort med de yngre kvinnorna.
Till barbarerna slöto sig slafvar, som länge tjänat i staden, uslingar
som ingenting hade på kroppen annat än en yllegördel, afskräckande
gestalter från gränderna, som nästan aldrig visade sig ute på gatorna i
dagsljuset; man hade svårt att tänka sig, att sådana varelser kunde
finnas i Rom. I denna vilda, oregerliga hop funnos asiater, negrer,
greker, tracier, germaner, britter, de skränade på alla jordens språk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
