Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— "270 —
rasade i tro att nu vore stunden kommen, då de skulle hämnas år af
lidande och elände.
Midt ihland denna böljande folkmassa blänkte pretorianernas hjälmar
i återskenet från elden och solskenet. Den fredligare delen af
befolkningen hade ställt sig under soldaternas beskydd, och öfverallt kommo
de i handgemäng med den rasande massan. Vinicius hade sett många
eröfrade städer, men aldrig hade hans öga skådat något liknande detta,
där förtviflan, tårar, smärta, vild glädje, vanvett, raseri och tygellöshet
blandades tillsammans i ett så fruktansvärdt kaos.
Öfver denna ursinniga folkmassa hväste elden, slingrade sig upp
till de högsta tinnarna af denna den största stad på jorden, och sände
sin brinnande andedräkt ned i den hvirflande människoströmmen och
betäckte den med en rök så tät, att den fullständigt dolde den blå
himlen. Den unge tribunen banade sig slutligen med uppbjudande af
hela sin styrka och oupphörligt utsatt för lifsfara väg till Appiska
porten, men kommen dit, insåg han, att han icke kunde komma in i
Rom genom denna del af staden, icke endast till följd af trängseln, utan
också för den förfärliga hettans skull. Vinicius måste återvända till
Ostrinum, vika af från Appiska vägen, gå öfver floden och följa Via
Portuensis, som förde rakt fram till Trans-Tiber. Det var icke lätt, då
förvirringen vid Via Appia alltjämt steg. Han måste bana sig väg där,
om än med vapen i hand. Men Vinicius hade inga vapen, han hade
lämnat Antium i samma ögonblick som underrättelsen om branden nått
kejsarens villa. Vid Merkuriifontänen fick han dock sikte på en
centurion, som han kände. Denne försvarade i spetsen för några tiotal
soldater templets förgård. Vinicius befallde honom följa sig.
Centurio-nen kände i honom igen en tribun och augustian och vågade icke annat
än lyda.
Vinicius tog själf ledningen af truppen och glömde för ögonblicket
hvad Paulus lärt honom om kärleken till nästan. Han trängde på och
slog sig igenom människomassan, till men för mången, som ej hunnit
kasta sig åt sidan i tid. Han och hans män följdes af förbannelser och
stenregn, men han bekymrade sig ej härom, han ville endast så fort som
möjligt uppnå friare fält. Dock kom ban endast framåt med de största
ansträngningar.
De, som slagit läger, ville icke röra sig ur stället och utslungade
långa förbannelser mot kejsaren och pretorianerna. På sina ställen
hade folkmassan en hotande hållning. Vinicius hörde röster, som
anklagade Nero för att hafva satt eld på staden. De hotade honom och
Poppæa med döden. Öfverallt hördes människor ropa: »Gycklare!
Skådespelare! Modermördare!» och några lofvade kasta honom i Tibern,
andra sade, att nu hade Rom visat nog tålamod. Hade dessa
människomassor endast fått en ledare, så hade dessa hotelser förvandlats till
öppet uppror, som kunde bryta ul när som helst. Emellertid vände sig
raseriet mot pretorianerna, som icke kunde komma fram äfven därför
att vägen var spärrad af uppstapplade gudastatyer, utburna ur lågorna,
lårar, tunnor med lifsmedel, möbler, husgeråd, barnvaggor, sängar,
kärror och allt möjligt. Emellanåt kommo de i handgemäng, men
pretorianerna besegrade lätt den vapenlösa massan.
Slutligen uppnådde Vinicius en förstad, kallad Ficus Alexandri, där
ban gick öfver Tibern. Här var det mer utrymme och mindre rök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
