Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 271 —
Han hörde af flyende, på hvilka det icke heller här var någon brist,
att endast vissa af Trans-Tibers gränder brunno, men att helt säkert
ingenting kunde hejda eldens raseri, ty det fanns folk, som afsiktligt
stucko husen i brand och hindrade hvar och en att söka släcka, i det
de förklarade, att de handlade på gifven befallning.
Den unge tribunen hyste icke det ringaste tvifvel om att Nero låtit
tända eld på Rom, och den hämnd, på hvilken folket ropade, syntes
honom rättvis och i sin ordning. Om man kunde finna en man, som
ägde nog mod att ställa sig i spetsen för det förtviflade folket, skulle
Nero vara störtad inom några få timmar.
Hämndfulla och djärfva tankar korsade Vinicius’ hjärna Hvem
helst som kallade kviriterna till vapen, skulle säkert kunna Krossa Neros
välde och ikläda sig själf purpurmanteln. Och kunde icke han göra
detta? Han var starkare, verksammare, yngre än någon annan vid
hofvet. Nero befallde öfver trettio legioner, som voro förlagda vid
kejsardömets gränser, men skulle icke dessa legioner och dess ledare resa
sig vid underrättelsen om att Rom och dess tempel brunno? Och då
skulle Vinicius blifva kejsare. Han skulle hämnas på Nero för alla
faror Lygia utstått, han skulle utbreda den kristna läran öfver hela
jorden och göra Lygia till världens härskarinna.
Men dessa, tankar, som sprungit fram i hans hjärna likt gnistor
från ett brinnande hus, dogo bort lika hastigt som de kommit. Först
och främst måste Lygia räddas. Han såg nu olyckan på närmare håll
och greps åter af fruktan. Hans förtröstan att Petrus skulle rädda
Lygia slocknade inför detta haf af flammor och rök, inför den förfärliga
verkligheten. Men han blef litet lugnare, när han fick höra upprepas
hvad de flyende sagt förut, att största delen af Trans-Tiber ännu icke
fattats af lågorna, ehuru elden dock på flera ställen kommit öfver
floden.
Människorna flydde i tusental. Det hände, att två
människoströmmar, som kommo från hvar sitt håll, möttes i någon trång passage, och
då trängde de inpå hvarandra, slogos, brottades och trampade ned
hvarandra. Familjemedlemmar tappade bort hvarandra i tumultet, mödrar
ropade förtviflade efter sina barn. Den unge tribunen ryste vid tanken
på, hur det måste vara närmare elden Julidagens värme, ökad med
hettan från de brinnande byggnaderna, blef outhärdlig. Ögonen svedo
af röken, man kunde knappast andas. Till och med de, som i det
längsta hoppats på, att elden icke skulle komma öfver floden, började
nu lämna sina bostäder.
I trängseln sårades Vinicius’ häst, djuret kastade med sitt blodiga
hufvud, stegrade sig och vägrade att lvda. Hopen märkte på Vinicius’
dyrbara tunika att han hörde till kejsarens hof, och med ens ljöd ropet:
»Död åt Nero och hans mordbrännare!» Ett ögonblick såg det farligt
ut för Vinicius, men hans skrämda häst bar honom därifrån,
kullkastande en mängd folk, och i nästa ögonblick vältrade sig en ny våg
af rök in och sänkte gatan i mörker. Vinicius såg, att han icke kunde
rida vidare, utan hoppade af hästen och fortsatte till fots, strök efter
väggarna och måste allt emellanåt vänta tills de flyende skarorna kommit
förbi honom.
Han sade sig själf, att hans ansträngningar voro fåfänga. Lygia
kunde icke vara i staden, hon måste ha flytt. Det vore lättare att finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
