- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
272

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 272 —

en nål i sanden än henne bland dessa skaror och all förvirring. Men
dock ville han uppnå Linus’ hus, om det också skulle kosta hans lif.
Stundom måste han stanna och gnida sina ögon. Han ref af fållen på
sin tunika och band den öfver näsa och mun, därpå sk3’ndade han
vidare. Men hettan blef allt mer outhärdlig. En gammal man på
kryckor, den siste, som Vinicius lade märke till, ropade åt honom i
förbifarten: »Gå inte nära Cestiusbron! Hela ön står i lågor!» Det var
verkligen omöjligt att längre misstaga sig. När den unge tribunen vek
af in mot Vicas Judæorum, hvarest Linus’ hus var beläget, såg han
lågor bland rökmolnen. Icke endast ön brann, utan själfva Trans-Tiber,
eller åtminstone andra ändan af den gata, där Lygia bodde.

Vinicius kom ihåg, att Linus’ hus var omgifvet af en trädgård.
Mellan trädgården och Tibern låg ett obrukadt fält ehuru af föga stort
omfång. Denna erinran tröstade honom dock. Elden måste stanna vid
denna fria plats. Med detta hopp skyndade han vidare, ehuru hvarje
vindfläkt förde med sig icke endast rök, utan gnistor i tusental, som
kunde antända andra ändan af gatan, och på så sätt afskära honom
återtåget.

Slutligen upptäckte han genom rökslöjan cypresserna i Linus’
trädgård. Husen omkring det öppna fältet brunno redan, men Linus’ lilla
»ö» stod ännu fri. — Vinicius sprang dit, ehuru luften nästan brände
honom. Dörren var stängd, men han stötte upp den och störtade in.

Det fanns icke en lefvande varelse i trädgården, — och huset tycktes
alldeles öde. Kanske de ha svimmat at hettaoch rök, tänkte Vinicius
och började ropa:

»Lygia! Lygia!»

Men han fick intet svar. I den djupa stillheten hördes ingenting
utom eldens aflägsna dån.

* Lygia!»

Plötsligen nåddes hans öra af det dystra ljud, han hört en gång
förut i trädgården. Tydligen hade djurgården vid Esculapius-templet
på den närgränsande ön fattat eld. De vilda djuren, och bland dem
lejonen, började ryta af rädsla. Vinicius ryste. För andra gången, i
ett ögonblick, då alla hans tankar voro koncentrerade på Lygia, svarade
honom dessa ohyggliga röster, som ett förebud om olycka, en underbar
profetia om en ödesdiger framtid.

Men detta var ett öfvergående intryck, ty lågornas dån, nu mycket
förfärligare än vilddjurens rytande, tvang hans tankar åt annat håll.
Lygia besvarade icke hans rop, kanske hon låg afsvimmad eller kväfd
i den af elden hotade byggningen. Vinicius hastade längre in i huset.
Atrium var tomt och mörkt af rök, Han famlade efter dörren till
sof-rummen, då han fick se en liten lampa lysa, och med ledning af denna
kom han till kapellet, där ett kors i stället för lärer (husgudar) var
uppställdt. Under detta brann en vaxstapel. Genom den unge
katekume-nens* hjärna for den tanken som en blixt, att korset sände honom
denna vaxstapel som ett medel att finna Lygia. Han tog den och sökte
efter sofrummen. Han fann ett, sköt gardinen åt sidan och såg sig
omkring med vaxstapeln upplyft öfver sitt hufvud.

Men där syntes heller ingen. Vinicius var säker på, att det var

* En kristen lärjunge, ännu icke döpt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free