Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 273 —
Lygias sofrum han kommit till, ty hennes kläder hängde på väggen, och
på bädden låg en nattdräkt. Vincius tog den, kysste den och gick
vidare med dräkten på armen. Huset var litet, så att han hade snart
undersökt hvart rum och till och med källaren. Ingenstädes kunde han
finna en lefvande varelse. Det var tydligt, att Lygia, Linus och Ursus
hade flytt jämte andra invånare i denna stadsdel.
»Jag måste söka henne ibland folkmassan utanför stadens portar,»
tänkte Vinicius.
Han förvånades icke synnerligen öfver att han icke mött dem på
Via Portuensis, ty de kunde ha lämnat Trans-Tiber längs med Vatikanska
kullen. I alla händelser voro de i säkerhet för elden. En sten föll
från Vinicius’ hjärta. Han insåg visserligen de faror, med hvilka deras
flykt var förenad, men han tröstades vid minnet af Ursus’ öfvermänskliga
krafter.
»Jag måste ge mig härifrån till Agrippinas trädgårdar, där jag säkert
skall finna dem. Röken är icke så svår där, eftersom vinden blåser
från Sabinska kullen,» tänkte han.
Nu måste han äfven tänka på sin egen säkerhet, ty elden kom allt
närmare, och rökhvirflar uppfyllde gatan nästan helt och hållet.
Vaxstapeln hade släckts ut af luftströmmen. Vinicius sprang i full fart mot
Via Portuensis, hvarifrån han kommit. Elden tycktes förfölja honom
med sina heta ångor och omgaf honom än med nva rökmoln, än med
ett regn af gnistor, som föll ned öfver hans hår, hals och kläder.
Hans tunika sveddes, men han aktade icke därpå utan sprang
vidare, att han icke måtte kväfvas af rök. Han hade en smak af brändt
och sot i munnen, strupen och lungorna voro brännande torra. Blodet
rusade upp åt hufvudet, och ibland såg han allting rödt, till och med
röken. Och han tänkte: »Detta är flammande eld. Det är bättre att
kasta sig på marken och förgås med ens.»
Springandet plågade honom mer och mer. Panna, hals och skuldror
voro betäckta med stora svettdroppar, som brände honom likt kokande
vatten. Om icke tanken på Lygia uppehållit honom, och om han icke
haft hennes nattdräkt, som han bundit öfver näsa och mun, skulle han
ha störtat. Snart urskilde han icke längre föremålen omkring sig. Han
förlorade gradvis medvetandet, han visste endast, att han måste skynda
ty där bortom väntade honom Lygia, som Petrus lofvat åt honom.
Han sprang vidare, som en drucken vacklande från den ena sidan
till den andra. Vid slutet af gatan såg han åter ett moln, tyckte han,
soin spärrade utgången. »Om detta är rök,» tänkte han, »kan jag icke
komma förbi.» Han sprang nu med uppbjudande af hela sin
återstående styrka. I loppet kastade han af sig sin tunika, som fattat eld
af gnistorna, och hade nu endast Lygias capitium öfver munnen. När
han kommit närmare, såg han, att hvad han tagit för rök var damm.
hvarur en mängd röster och skrän höjde sig.
»Pöbeln håller på att plundra husen,» tänkte Vinicius. Han sprang
emot dammolnet. I alla händelser fanns det folk där, de kunde hjälpa
honom. I detta hopp ropade han af alla krafter på hjälp, innan han
hunnit fram. Men detta var hans sista kraftansträngning. Det blef
rödare för hans ögon, han kunde icke andas, icke hålla sig upprätt,
han föll.
Men de hörde honom dock, eller snarare sågo honom. Två män
35. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
