Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIV - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 276 —
elefanter vid åsynen af elden slitit sig lösa och i vild skämsel jagat
framåt och förstört allting som en orkan.
Människor kastade sig in i elden af fri vilja, i förtviflan öfver att
ha förlorat sina närmaste eller allt hvad de ägde. Andra kväfdes af
rök. Gamla män syntes vid Jupiter Liberators tempel, ropande med
uppräckta händer: »Om du är en Liberator, så rädda ditt altare och din
stad!» Och då gudarna visade sig maktlösa, vände sig en del af allt
detta ursinne mot dem, och massorna hånade dem. Men äfven hände
det, att när några egyptiska präster kommo tågande på Via Asinaria och
förde emellan sig Isis’ bild, folket störtade mot dem, spände sig själfva
för vagnen, drogo den till Appiska porten och ställde in den i Mars’
tempel, och de präster, som vågade göra motstånd, kastades blott undan.
Här och där tågade män, kvinnor och barn fram och sjöngo lofsånger,
underliga och högtidliga, hvilkas mening de icke förstodo själfva.
Så omringade denna flod af rastlösa, oroliga människor den
brinnande staden, som en sjö, upprörd af storm. Men hvarken förtviflan,
hädelser eller hymner hjälpte. Förstörelsen syntes så oemotståndlig,
fullständig och obarmhärtig som ödet själft. Inom några timmar var
hela den del af staden, som låg åt Marsfältet, så upplyst af klara, gula
flammor, att det tycktes de af förskräckelse halft medvetslösa åskådarna,
som otn ordningen mellan dag och natt hade upphört, och att de sågo
hvad de sågo vid fullt solsken.
Men så utsläckte en ohygglig, blodröd eldvåg alla andra färger.
Ur eldhafvet sköto upp mot himlen väldiga kaskader och pelare af eld,
som i sina toppar delade sig i grenar och kvastar. Så fattade vinden
dem, drog ut dem till guldgula trådar, förvandlade dem till gnistor, och
svepte dem vidare öfver Campagnan. Natten blef ljusare, själfva luften
tycktes bemängd, icke endast med ljus utan med lågor. Tibern flöt som
lefvande eld. Den olyckliga staden var ett tillhåll för alla onda andar.
Branden grep allt mera omkring sig, stormade kullar, svämmade öfver
jämna platser, begrafde dalarna, rasade, sjöd och dånade.
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Vinicius hade blifvit förd hem till en väfvare vid namn Macrinus.
Denne badade honom och gaf honom kläder och mat. Men då den
unge tribunen återvunnit sin styrka, förklarade han, att han ännu samma
natt ville söka vidare efter Linus. Macrinus, som var kristen, bekräftade
Chilos utsago, att Linus skulle ha gått till Ostranium med
öfverste-prästen Clemens, t}’ i Ostranium skulle Petrus döpa en hel skara af
bekännare till den nva läran. Man hade kännedom om att Linus
anförtrott vården om sitt hus åt en viss Gaius. Detta var för Vinicius
ett bevis på, att hvarken Lygia eller Ursus hade stannat kvar i huset,
och att de äfven måste ha gått till Ostranium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
