Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 277 —
Denna tanke gaf honom stor tröst. Linus var gammal, för honom
skulle det ha varit mödosamt att dagligen gå från Trans-Tiber till den
aflägsna Nomentanska porten och vända om igen, och därför var det
troligt, att han under dessa dagar tog in någonstädes utanför murarna
tillsammans med några trosförvanter och Lygia åtföljd af Ursus.
Sålunda måste de ha undkommit elden, som icke nått fram till Esquilinska
kullens bortre sluttning. Vinicius såg i allt detta Kristi vård och
omsorger, och hans hjärta var mer än någonsin fylldt af kärlek till honom.
Han lofvade att med hela sitt lif visa sin tacksamhet för dessa tydliga
bevis på skyddande omsorg.
Han blef allt ifrigare att komma till Ostranium. Han skulle finna
Lygia, finna Linus och Petrus och taga dem med sig långt bort, till
något af sina gods, kanske till Sicilien. Rom kunde få brinna, inom
några dagar skulle det endast vara en grushög. Hvarför skulle de stanna
kvar bland olyckor och vanvettiga hopar? På hans ägor skulle de
skyddas af lydiga slafvar, de skulle omgifvas af landets stillhet och
lefva i frid. välsignade af Petrus, under Kristi hägn. A, om han blott
funne dem!
Men det skulle icke blifva lått. Vinicius kom ihåg alla svårigheter,
han haft att utstå på Via Appia till Trans-Tiber, och han gjorde upp
planer för sin väg med med råd af Macrinus och Chilo.
Macrinus måste stanna kvar för att se efter sitt hus, men han gaf
Vinicius med på färden två mulåsnor, som äfven sedermera skulle vara
Lygia till nytta. Han ville äfven medsända en slaf, men Vinicius vägrade,
då han ämnade låta ledsaga sig af den första afdelning pretorianer han
mötte.
Snart voro Chilo och Vinicius på väg till Triumfbågen. Där funnos
äfven vagnar, men de trängde sig emellan dem ganska lätt, då invånarna
till största delen hade flytt därifrån mot hafvet till. Vägen blef mera
fri, stundom hade de endast att trängas med strömmen af landsbor
som kommo till staden. Vinicius dref på sin mulåsna så mycket som
möjligt. Chilo red tätt bakefter och talade för sig själf nästan hela
vägen.
»Godt, vi ha lämnat elden bakom oss, och nu värmer den våra
axlar. Aldrig någonsin har det på natten varit så ljust här på vägen.
O Zeus, om du icke sänder strömmar af regn öfver denna eld, har du
säkert ingen kärlek till denna stad. Mänsklig makt kan icke släcka
denna eld. En sådan stad — en stad, som Grekland och hela världen
var underdånig! Och nu kan förste grek, som kommer gående, rosta
bönor i dess aska.
Hvem kunde ha anat det! Nu skall det icke längre finnas något
Rom eller romerska härskare. Hvem som vill kan gå öfver askan, när
den har kallnat, och hvissla utan fara. Gudar, att gå och hvissla öfver
en sådan världshärskande stad! Hvilken grek eller ens barbar kunde
ha hoppats på detta? Och hvissla kan man, ty en hög aska, om den
är kvar efter en herdes lägereld eller efter en brunnen stad, är dock
bara aska, som förr eller senare blåses omkring af vinden.»
Han vände sig emellanåt om mot branden och såg på eldhafvet
med ett förtjust och elakt uttryck i sitt ansikte.
»Den förgås! Den förgås!» fortfor ban, »och skall icke uppstå
igen. Hvart skall nu världen sända sitt hvete, sina oliver, sina pen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
