Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 280 —
utbrott. Linus har ju ett hus, och han har kanske velat vara i
närheten för att se, om elden omfattat äfven den delen af staden. Ifall de
ha vändt om, svär jag dig vid Persephone, att vi skola finna dem
bedjande i sandgroparna, i värsta fall skola vi där få underrättelser
om dem.»
»Du har rätt. Gå du först och tag ledningen,» sade tribunen.
Chilo vek utan tvekan af mot vänster, mot kullen.
Kullens sluttning dolde branden, så att de kommo i skuggan, ehuru
de närgränsande kullarna voro fullt belysta. När de ridit förbi Cirkus,
gingo de vidare åt vänster och kommo in i en alldeles mörk passage.
Men i detta mörker såg Vinicius skenet af lyktor.
»Där äro de,» sade Chilo. »De blifva flere än vanligt i dag, ty de
andra bönhusen äro nedbrunna och fulla af rök, liksom hela
Trans-Tiber.»
»Du har rätt,» sade Vinicius. »Jag hör sång.»
Och ljudet af sång nådde verkligen kullen från den mörka
öppningen, där lyktorna försvunno den ena efter den andra. Och
oupphörligt kommo nya skaror till från alla sidogångar, så att Chilo och
Vinicius snart befunno sig i en hel församling af människor.
Chilo steg ned från sin mulåsna och vinkade åt en gosse i
närheten :
»Jag är en Kristi präst och biskop. Håll våra mulåsnor åt oss,
och du skall få min välsignelse och förlåtelse för dina synder.»
Och utan att vänta på svar, lade han tyglarna i gossens hand och
förenade sig jämte Vinicius med den framtågande skaran.
De inkommo snart i utgräfningen, trängde sig vid lyktornas matta
sken ut ur den mörka gången och kommo fram till en vidsträckt håla,
hvarifrån stenar tydligen tagits, ty i väggarna syntes färska märken
efter dem.
Det var ljusare där än i gången, ty utom vaxstaplar och lyktor
brunno där äfven facklor. Vid skenet af dessa fick Vinicius se en hel
mängd människor liggande på knä och med uppräckta händer. Men
ban hvarken såg Lygia, aposteln Petrus eller Linus. De närvarandes
ansikten voro allvarliga och högtidliga, några buro en prägel af oro,
andra af hopp. Ljuset återstrålade i deras ögon, svetten pärlade på
deras bleka pannor, de sjöngo psalmer eller upprepade med feberaktig
ifver Jesu namn eller slog sig för bröstet. Det var alldeles tydligt, att
de väntade något underbart hvilken stund som helst.
Emellertid upphörde sången, och öfver menigheten visade sig Crispus
i en nisch, bildad genom borttagandet af en väldig sten. Allas blickar
riktades på honom, där han stod med ett frånvarande och fanatiskt
uttryck i ansiktet, blek och dyster. Han välsignade församlingen, och
talade, hastigt och med hög röst
»Sörjen öfver edra synder, ty stunden är kommen! Herren har
sändt sin förstörande eld öfver Babylon, öfver fördärfvets och brottets
stad. Domens dag är kommen, vredens och upplösningens dag! Herren
har lofvat att komma, och ni skola snart få se honom. Han skall icke
komma som Lammet, som lät sitt blod för edra synder, utan som en
fruktansvärd domare, som i sin rättvisa skall kasta syndarna och de
otrogna i helvetet. Ve världen, ve syndarna! Det finnes ingen nåd
för dem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
