Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 282 —
lorade i Rom, alla dess invånares egodelar voro borta, hundratusentals
människor gingo omkring i den yttersta fattigdom utanför stadens
murar. Hungern hade börjat härja ibland dem andra dagen, ty de
ofantliga förrådshusen hade brunnit ned med hela sitt innehåll. I den
oerhörda förvirringen hade ingen tänkt på att anskaffa nya förråd.
Först efter Tigellinus’ ankomst sändes order härom till hamnstaden
Ostia, men under tiden hade befolkningens hållning blifvit allt mer
hotande.
Det hus vid Aqua Appia, där Tigellinus för tillfället bodde, var
omringadt af grupper af kvinnor, som dag och natt ropade: »Vi vilja
ha bröd och tak öfver hufvudet!» Förgäfves sökte pretorianer
upprätthålla någon slags ordning. Stundom mottogos de med öppet väpnadt
motstånd. Vapenlösa skaror visade på den brinnande staden och sade:
»Döda oss inför denna eld!» De anklagade kejsaren, hofvet,
pretoria-nerna, upphetsningen steg för hvart ögonblick, och Tigellinus tänkte för
sig själf, då han på natten såg de tusentals eldarna omkring staden, att
de företedde utseendet af eldar i fientliga läger.
Emellertid infördes på Tigellinus’ befallning mjöl och så mycket
bröd som möjligt och detta icke endast från Ostia, utan från alla
närgränsande städer och byar. När den första sändningen ankom till
Em-porium, bröt folkmassan ned den stora stadsporten vid Aventinska
kullen, kastade sig i ett ögonblick öfver alla förråden, och förorsakade en
förfärlig oreda. I skenet af eldsvådan slogos de för brödet och
trampade ned hela massor. Mjölet från sönderslitna säckar gjorde hela
platsen från sädesmagasinet ända till Drusus’ och Germanicus’ bågar
alldeles hvit. Tumultet fortfor, tills soldater bemäktigade sig byggningen
och skingrade massan med pilar och kastspjut.
Icke sedan gallernas infall under Rrennus hade Rom skådat sådana
olyckor. Och människorna jämförde dessa båda eldsvådor. Få Brennus’
tid hade dock Capitolium hållit stånd. Men nu var det omringadt af
ett förfärligt eldhaf. Marmorn kunde visserligen icke brinna, men om
natten, när vinden för ett ögonblick sopade undan lågorna, syntes rader
af pelare i Jupiters höga tempel röda som glödande kol. På Brennus’
tid ägde Rom dessutom en disciplinerad, infödd befolkning, fästad vid
staden som vid sitt altare Men nu ströfvade en nomadisk folkmassa,
hoprafsad från alla jordens länder, omkring murarna af det brinnande
Rom — en befolkning, som till största delen bestod af slafvar och
frigifna, tygellös, upprorisk och färdig att under nödens tryck vända sig
mot staden och dess myndigheter.
Själfva omfattningen af elden, som förskräckte alla, afväpnade
massan till en viss grad. Efter branden skulle säkert hunger och
sjukdom följa, och för att göra olyckan fullständig hade en förfärlig hetta
inträdt. Det var omöjligt att inandas denna luft, som brände af eld
och solhetta. Natten blef till ett fullständigt helvete. Och nästa dag
möttes massorna af ett hemskt skådespel. I midten stod staden på
sina kullar som en dånande vulkan och rundt omkring var det ett
ändlöst fält af skjul, tält, hyddor, åkdon, balar, lägereldar, alltsammans
höljdt i rök och damm, upplyst af solstrålar, som färgades röda på
sin väg genom röken, luften fylld af skrik och rop, hot och ondska.
Rland romarna såg man greker, blåögda män från norden, negrer och
asiater, bland borgarena syntes slafvar, frigifne, gladiatorer, köpmän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
