- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
287

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 287 —

sammans under massans påträngande, och då de icke hade fått
befallning att gå till anfall, visste de icke hvad de skulle göra.

»A, gudar,» sade Nero, »en sådan natt!» På ena sidan eld och på
den andra ett rasande haf af människor! Och han började i de mest
storslagna ordalag beskrifva ögonblickets fara, men när han såg omkring
sig endast bleka ansikten och oroliga blickar, greps äfven han liksom
de andra af fruktan.

»Gif mig min mörka mantel med hättan,» utropade han, »Måste
det verkligen blifva strid?»

»Herre,» svarade Tigellinus, med osäker röst, »jag har gjort hvad
jag kunde, men vi hotas verkligen af fara. Tala, herre, till folket och
gif dem rika löften!»

»Skall kejsaren tala till pöbeln? Det må någon annan göra i mitt
namn. Hvem vill åtaga sig det?»

»Jag,» svarade Petronius lugnt.

»Gå, min vän, du är trofast mot mig i min nöd. Gå, och spara
icke på löften!»

Petronius vände sig till de kringstående och sade med ett vårdslöst,
sarkastiskt tonfall:

»Här närvarande senatorer, äfven Piso, Nerva och Senecio, följen
mig!»

Därpå steg han långsamt nedför trappan. De, som han kallat på,
följde honom, icke utan tvekan, men med ett visst förtroende, hvilket hans
lugn hade ingifvit dem. Petronius stannade ett ögonblick vid foten af
hvalfbågen och lät gifva sig en hvit häst. På den red han vidare i
spetsen för kavalkaden mellan pretorianernas djupa led bort till den
mörka massan. Han var obeväpnad, han hade endast i handen en smal
elfenbenskäpp, som han alltid bar.

Då han kommit fram, dref han sin häst in i trängseln. Rundt
omkring syntes vid eldens sken uppräckta händer, beväpnade med alla
slags vapen, lågande blickar, upphettade ansikten, tjutande och af vrede
skummande läppar. En ursinnig massa omringade honom, och hans
följe, öfverallt syntes ett haf af hufvuden i rörelse, vrålande, förfärliga.

Tumultet stegrades, stänger, käppar och till och med svärd svängdes
öfver Petronius, händer sträcktes ut för att fatta hästens tyglar och gripa
honom själf, men han red vidare, kall, likgiltig och full af förakt.
Stundom stötte han undan de närmaste med sin käpp, som för att bana sig
väg i en vanlig trängsel, och detta hans själfförtroende, detta lugn
förvirrade mängden. Slutligen kände man igen honom, och talrika röster
ropade

»Petronius! Arbiter elegantiarum! Petronius! Petronius!»

Och allt efter som namnet upprepades blefvo ansiktena mindre
grymma, upproret mindre våldsamt. Ty denne förfinade patricier var
pöbelns gunstling, ehuru han aldrig sträfvat efter dess ynnest. Han
ansågs vara en human och frikostig man, och hans popularitet hade vuxit
sedan den där historien med Pedanius Secundus, hvilkens alla slafvar
han räddat från en grym dödsdom. Och därför älskade isynnerhet
slafvarna honom med den gränslösa hängifvenhet, som de förtryckta
och olyckliga ofta visa dem, som gifvit dem ett om än aldrig så litet
bevis på sympati. Dessutom rådde en ganska stor nyfienhet att få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free