- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
291

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI - XLVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 291 —

»Tillfället är icke förloradt. Du kan få begagna dina pretorianer i
morgon.»

»Nej, nej!» utropade kejsaren. »Jag skall låta öppna trädgårdarna
åt dem och utdela lifsmedel. Tack vare dig, Petronius, skall jag nu få
skådespel, och den sång, jag sjungit i dag, skall jag föredraga
offentligt.»

Därpå lade han handen på Petronius’ skuldra och stod så tyst ett
ögonblick. Men slutligen ryckte han upp sig och frågade:

»Säg mig uppriktigt, hur du tyckte, att jag tog mig ut när jag

sjöng?»

»Du var värdig skådespelet, och detta var värdigt dig,» svarade
Petronius.

Han vände sig mot elden.

»Låt oss betrakta det igen,» sade han, »och taga farväl af det
gamla Rom.»

FYRTIOSJUNDE KAPITLET.

Apostelns ord ingåfvo de kristna förtröstan. Världens ände tycktes
dem alltid nära, men de började tro, att domens dag dock icke skulle
komma genast, och att de först skulle få se slutet af Neros herravälde
och straffet för alla hans brott. Styrkta i sina bjärtan återvände de
till sina bristfälliga bostäder och äfven till Trans-Tiber, ty en
underrättelse hade kommit, att elden gått tillbaka, eftersom vinden vändt sig,
och slutat att utbreda sig.

Aposteln lämnade äfven grottan, åtföljd af Vinicius och Chilo. Den
unge tribunen vågade icke afbryta Petrus’ bön, han gick tyst och bad
endast med blicken om förbarmande, darrande af oro. Många kommo
fram och kysste apostelns händer och fållen på hans mantel, mödrar
räckte fram sina barn mot honom, somliga knäböjde i den långa,
mörka gången och bådo med vaxstaplar i händerna om att blifva
välsignade, andra gingo framåt sjungande, hvarför intet tillfälle att få fråga
eller få svar erbjöd sig. Först när de kommit ut på mera öppna
platser, vände aposteln sig till Vinicius och sade:

»Frukta icke! Stenhuggarens hydda ligger här nära intill, där
skall du finna Linus och Lygia med sin trofaste tjänare.»

Vinicius vacklade och stödde sig mot bergväggen. Sökandet efter
Lygia bland brinnande hus, hans brist på sömn och den förfärliga oron
hade utmattat honom, och underrättelsen, att hans älskade var där
nära intill, och att han snart skulle fä se henne, beröfvade honom
återstoden af hans styrka. Han blef så öfverväldigad, att han kastade sig
ned för apostelns fötter och låg kvar så utan att kunna säga ett ord.

»Nej, icke inför mig, men inför Kristus,» sade aposteln, som af
visade alla tacksamhets- och ärebetygelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free