- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
292

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 292 —

»En sådan god gud,» hördes Chilos röst bakom dem. »Men hvad
skall jag göra med Qiulåsnorna, som vänta härnere?»

»Res dig upp och följ mig,» sade aposteln åt Vinicius.

Han steg upp. Vid skenet af branden såg man tårar i hans ögon,
och han var helt blek. Läpparna rörde sig som i bön.

»Låt oss gå,» sade han.

Men Chilo upprepade :

»Herre, hvad skall jag göra tned mulåsnorna? Kanske denne
vördnadsvärde profet hellre vill rida än gå?»

Vinicius visste icke, hvad ban skulle svara, men då han hörde af
Petrus, att stenhugaren bodde helt nära, bad han Chilo föra
mulåsnorna till Macrinus.

»Förlåt mig, herre,» svarade Chilo, »att jag talar om huset vid
Ameriola. Inför en sådan förfärlig brand är det lätt att glömma en sä
obetydlig sak.»

»Du skall få det!»

O, ättling af Numa Pompilius, jag har alltid varit säker härpå,
men nu, då vår store profet också hört löftet, vill jag icke ens påminna
dig om, att du också lofvat mig en vingård. Pax vobiscum ’. Jag skall
(inna reda på dig, herre. Frid med eder!»

»Och med dig,» svarade de.

De fortsatte sin färd, och snart fingo de se ett svagt ljus. Petrus
pekade i riktning däremot och sade:

»Där ligger stenhuggarens hydda. Han upplät den ät oss, då vi
icke med den sjuke Linus kunde gå till Trans-Tiber.»

Efter en liten stund voro de framme. Hyddan var snarare en
ur-hålkning i klippan och hade ytterväggen gjord af rör. Dörren var
stängd, men genom en öppning, som tjänstgjorde som fönster, såg man
det inre, upplyst af ett ljus. En mörk, väldig gestalt reste sig upp för
att möta dem och frågade:

»Hvilka ären I?»

»Kristi tjänare,» svarade Petrus. »Frid vare med dig, Ursus!»

Ursus bugade sig djupt, därpå fattade ban Vinicius’ hand och förde
den till sina läppar:

»Och med dig, herre,» sade han; »välsignadt vare Lammets namn
för den glädje, du skall bringa Callina.»

Han öppnade dörren och de trädde in. Linus läg på en knippa
halm, afmagrad och blek. Vid elden satt Lygia, sysselsatt med att
göra i ordning aftonmåltiden. Hon såg icke upp, i tro att det endast
var Ursus, som kom in. Men Vinicius gick fram till henne, hviskade
hennes namn och sträckte fram sin hand. Då sprang hon hastigt upp,
en stråle af glädje sköt fram i hennes öga. Utan ord, som ett barn,
som efter dagar af oro och förtviflan återfunnit fader och moder, kastade
hon sig i hans armar.

Han slöt henne i sin famn, och tryckte henne intill sig med en
sådan hänryckning, som om hon blifvit frälst genom ett underverk. Ilan
kysste hennes panna och hennes ögon och sade hennes namn gång på
gång; hans glädje kände inga gränser.

Slutligen berättade han, hur han rest ifrån Antium, sökt efter henne
vid stadens murar och i Linus’ hus, hur han lidit, och i hvilken ångest
han varit, innan aposteln visade honom hennes tillflyktsort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free