- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
298

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 24 6 —

»Vi skola laga,» svarade Nero, »att det icke kommer att finnas
några ättlingar af Augustus. De äro icke många nu, hvarför det blir
lätt att göra sig fri från dem.»

»Det är ej en utväg,» sade Tigellinus, »men är det endast fråga
om dem V Icke längre sedan än i går hörde mitt folk hopen ropa, att
Thrasea skulle blifva kejsare.»

Nero bet sig i läppen. Men så såg ban upp och sade:

»Hvad de äro omättliga och otacksamma! De hafva säd nog och
kol att baka sitt bröd på, hvad kunna de mer begära?»

»Hämnd!» svarade Tigellinus.

Det blef tyst. Men plötsligen reste sig kejsaren och började
deklamera med utsträckt hand:

»Hjärtan ropa på hämnd, och hämnden kräfver ett offer!» Han
glömde allt annat och sade med strålande anlete:

»Gif mig en stilus och en skriftafla, att jag må skrifva ned denna
rad. Lucanus kunde icke ha diktat något liknande. Märkte ni, att jag
fann det i ett ögonblick?»

»Oförliknelige!» ropade en mängd röster.

Nero skref ned raden och sade:

»Ja, hämnden kräfver ett offer.» Han såg sig omkring. »Om vi
skulle sprida ut ett rykte, alt Vatinius lät tända eld på staden och
uppoffra honom åt folkets raseri?»

»O, gudalike, hvad är väl jag?» utropade Vatinius.

»Du har rätt! Vi måste ha någon som är större än du. Vitelius
till exempel.»

Vitelius bleknade, men skrattade tvunget.

»Min fetma,» svarade han, »kunde gifva elden ny fart.»

Men Nero hade något annat i sinnet. Han såg efter ett öller, som
verkligen kunde tillfredsställa folket i dess vrede, och han fann det.

»Tigellinus,» sade ban efter ett ögonblicks tystnad, »det var du,
som brände Rom.»

De andra ryste. De förstodo, att kejsaren icke skämtade nu längre.

Tigellinus’ ansikte var förvridet, ban såg ut som en hund, som
vill bitas.

»Jag brände Rom på din befallning.»

Och dessa två sågo på hvarandra som ett par onda andar. Det
var sä tyst, att man hörde flugornas surr, när de flögo genom atrium.

»Tigellinus,» sade Nero, »älskar du din kejsare?»

»Du vet, att jag gör det, herre.»

»Uppoffra dig själf för min skull!»

»Gudomlige kejsare,» svarade Tigellinus, »hvarför skall du räcka
mig njulningsbägaren, som jag icke får föra till mina läppar? Folket
knotar och reser sig, vill du att pretorianerna äfven skola resa sig?»

De närvarandes hjärtan sammanpressades af förskräckelse.
Tigellinus var befälhafvare för pretorianerna, och hans ord voro en direkt
hotelse. Nero insåg detta själf, och han blef blek.

I detta ögonblick inträdde kejsarens frigifne, Fpaphroditus, och
förkunnade, att kejsarinnan önskade träffa Tigellinus, ty det fanns en del
folk hos henne, som han borde tala med.

Tigellinus bugade sig djupt för kejsaren, och gick med ett lugnt
och föraktligt uttryck i ansiktet. Han hade visat dem tänderna nu,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free