Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 303 —
»Hvad dig beträffar, Nero, har du hotat oss med de kommande
generationernas dom, men kom ihåg, alt dessa släkten också skola
döma dig! Vid den gudomliga Clio! Nero, världens herre. Nero, en
gud, tände eld på Rom, emedan han var lika mäktig på jorden som
Zeus i Olympen, — poeten Nero älskade poesien så mycket, att han
uppoffrade sitt land för den. Från världens begynnelse har ingen gjort
något liknande, har ingen vågat göra det. Hvad är Priamus mot
dig, hvad är Agamemnon, Achilles, hvad äro gudarna själfva? Vi
behöfva icke säga, att Roms brand var bra, men den var ofantlig och
ovanlig. För öfrigt kan jag säga dig, att folket icke skall lyfta sin
hand emot dig. Haf mod, vakta dig för handlingar som äro ovärdiga
— ty endast detta hotar dig, att kommande tider skola säga: ’Nero
brände Rom, men han förnekade dådet af feghet, och kastade skulden
på oskyldiga’.»
Petronius’ ord utöfvade sin vanliga starka verkan på Nero. Men
Petronius bedrog sig icke själf, hvad han hade gjort var en förtviflad
handling, som visserligen i lyckligt fall kunde rädda de kristna, men som
vida sannolikare kunde störta honom själf. Han hade dock icke tvekat
ett ögonblick, ty det gällde Vinieius, hvilken han höll af, och dessutom
var det hela ett vågspel, som roade honom.
»Tärningen är kastad,» sade han till sig själf, »och vi skola se,
om fruktan för eget lif besegrar den där narrens kärlek till ära.»
Och han tviflade icke ett ögonblick på att fruktan skulle segra.»
Emellertid hade det blifvit alldeles tyst, när Petronius slutat tala.
Poppæa och alla de närvarande sågo på Nero. Han drog upp
läpparna ända till näsan, som hans vana var, när han icke visste, hvad
ban skulle göra, och slutligen visade sig i hans ansikte ett drag afleda
och missmod.
»Herre!» utropade Tigellinus, när han märkte detta, »tillåt mig få
gå! Ty då man vill utsätta din person för fara, och dessutom kallar
dig en pultron, en mordbrännare och en komediant, kan jag icke längre
härda ut.»
»Jag har förlorat spelet,» tänkte Petronius. Men ban vände sig
till Tigellinus och mätte honom med eu blick, i hvilken låg den
förfinade ädlingens hela förakt för en simpel skälm.
»Tigellinus,» sade han, »det var dig jag kallade komediant, ty du
är en sådan i detta ögonblick.»
»För att jag icke vill lyssna till dina skymford?»
»För att du hycklar en gränslös kärlek för din kejsare, du som
nyss förut hotat honom med pretorianerna! Det förstodo både vi och Nero.»
Tigellinus hade icke trott, att Petronius på delta sätt skulle våga
kasta tärningen på bordet. Han bleknade och blef svarslös. Delta var
dock Petronius’ sista seger öfver sin motståndare, ty nu sade Poppæa :
»Herre, hur kan du tillåta, att en sådan tanke skulle falla någon
in och ännu mer, att någon skulle våga uttala den i din närvaro?»
»Straffa den oförskämde,» utropade Vitelius.
Nero drog upp läpparna igen, och i det han riktade sin närsynta,
uttryckslösa blick på Petronius, sade han:
»Ar detta det sätt, hvarpå du lönar den vänskap, jag hyst för dig?»
»Om jag har tagit fel, så visa mig på mitt misstag,» sade Petronius,
»men var viss om, att hvad jag säger dikteras af kärlek till dig »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
