- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
304

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII - XLIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 3Ö4 —

»Straffa hans fräckhet!» upprepade Vitelius.

»Straffa honom!» ropade många röster.

I atrium uppstod ett sorl och allmän rörelse, ty man började
draga sig från Petronius. Till och med Tullius Senecio, hans ständige
följeslagare vid hofvet, och unge Nerva, som alltid visat honom den
största vänskap, drogo sig undan. Snart stod Petronius ensam på
vänstra sidan af atrium. Han smålog, och med vecken af sin toga
samlade i ena handen, väntade han på hvad kejsaren skulle säga
eller göra.

»Ni vilja att jag skall straffa honom,» sade Nero. »Men han är
min vän och kamrat. Ehuru han sårat milt hjärta, må han veta, att
för vännen har detta hjärta intet annat än förlåtelse.»

»Jag har förlorat och jag är störtad,» tänkte Petronius.

Emellertid reste kejsaren sig, och rådplägningen var slut.

FYRTIONIONDE KAPITLET.

Petronius begaf sig hem. Nero och Tigellinus gingo till Poppæas
atrium, där de väntades af personer, med hvilka prefekten redan talat.

Där voro två rabbiner från Trans-Tiber, i långa stela kåpor och
tncd mitra på hufvudet, en ung skrifvare, som var deras medhjälpare,
samt Chilo. Vid åsynen af kejsaren blefvo prästerna bleka af
sinnesrörelse och med upplyfta händer böjde de sig djupt ned.

»Var hälsad, o världens behärskare, vaktaren öfver det utvalda
folket, och kejsare, du, lejon bland män, hvilkens välde är såsom solsken
och likt Libanons cedrar, som våren, som en palm, som Jerikos
balsam.»

»Vägra ni alt kalla mig gud?» frågade Nero.

Prästerna blefvo än mera bleka. Den främste talade åter:

»Dina ord, o herre, äro milda, ljufva som en klase drufvor, som
ett moget fikon, ty Jehovah har fyllt ditt hjärta med godhet! Din
faders föregångare, Caius, var grym, men dock kallade våra sändebud
honom icke gud, de föredrogo döden framför att kränka lagen.»

»Och lät icke Caligula kasta dem för lejonen?»

»Nej, herre, han fruktade Jehovahs vrede.»

Och de upplyfte sina hufvuden, ty den mäktige Jehovahs namn
ingaf dem mod. Och i förtröstan på hans makt sågo de Nero in i
ögonen med mera tillförsikt.

»Anklaga ni de kristna för att hafva tändt eld på Rom?» frågade
kejsaren.

»Vi anklaga dem endast, herre, för alt vara fiender till lagen, till
människosläktet, till Rom och till dig. Sedan länge ha de hotat staden
och världen med eld! Det öfriga skall berättas dig af denne man, som
är ur stånd till en lögn, ty i lians moders ådror flöt det utvalda folkets blod.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free