Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX - L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 310 —
»Styr om den saken, Tigellinus!»
»Du skall under tiden bo hos mig,» sade prefekten till Chilo.
Förljusning strålade i grekens drag.
»Jag skall utlämna alla! Skynda bara — skyndal» ropade han hest.
FEMTIONDE KAPITLET.
Petronius hade låtit föra sig till sitt hus vid Carina-, hvilket lyckligen
hade undgått elden, då det var omgifvet på tre sidor af en trädgård,
och midt emot sig hade det lilla Cecilianska Forum. Och de öfriga
augustianerna, som förlorat sina hus och många rikedomar och
konstskatter i dem, afundades honom hans tur.
I flera år hade man sagt, alt Petronius var Fortunas förstfödde,
och kejsarens växande vänskap för honom tycktes bestyrka detta.
Men denna lyckans förstfödde fick nu grubbla öfver sin moders
obeständighet, eller snarare öfver hennes likhet med Chronos, som
uppslukade sina egna barn.
»Om mitt hus hade brunnit ned,» tänkte han, »och med det mina
smycken, mina etruskiska vaser, mitt alexandriska glas och korintiska
brons, skulle Nero säkert ha glömt förolämpningen. Vid Pollux! Att
tänka sig, att det berodde på mig själf allenast att i detta ögonblick
vara prefekt öfver pretorianerna! Jag skulle då ha anklagat Tigellinus
för mordbrand, jag skulle lämnat ut honom åt massan, beskyddat de
kristna och återuppbyggt Rom. Hvem vet, om icke då en gynnsammare
tid kunnat börja för hederliga människor! Jag borde ha tagit arbetet,
helt enkelt af hänsyn till Vinicius. Om jag fått för mycket arbete, kunde
jag ha öfverlåtit min tjänst åt honom, och Nero hade icke ens försökt
att göra motstånd. Och Vinicius hade fått döpa alla pretorianerna, till
och med kejsaren själf—hvad kunde det ha gjort mig l’ör skada! Nero
from, dygdig och god — det skulle ha varit ett muntert skådespel!»
Och hans bekymmerslöshet var så stor, att han började skratta.
Men snart fingo hans tankar en annan riktning. Han tyckte sig åter
vara i Antium och höra Paulus säga: »Ni kalla oss fiender till lifvet,
men svara mig, Petronius: om kejsaren voro kristen .och handlade i
enlighet med vår lära, skulle icke lifvet vara säkrare och tryggare?»
Och erinrande sig dessa ord fortfor Petronius för sig själf:
»Vid Castor, det betyder ingenting hur många kristna de mörda
här, ty Paulus skall göra lika många nya. Han har ju rätt, så vida
icke världen är byggd på uselhet. Men hvem vet, om det dock icke är
så? Jag själf, som lärt icke så litet, har icke lärt att vara en nog stor
skurk, ocli därför måste jag snart dö. Det gör mig ondt om Eunice
och min myrrhenska vas. Men Eunice är fri, och vasen skall följa mig.
Ahenobarbus skall i alla fall icke få den ! Det gör mig också ondt om
Vinicius. Men jag är redo. Det finns skönhet i världen, men människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
