- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
311

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 311 —

äro till största delen så onda, att lifvet icke är värdt någon saknad. Den
som vet att lefva, skall veta att dö. Fastän jag hört till augustianerna,
var jag friare än de trodde.»

Han ryckte på axlarna:

»De tro väl nu, att jag darrar af fruktan, och att håren resa sig
på mitt hufvud. Men när jag kommer hem, skall jag taga ett had i
vatten, parfymeradt med viol, och min Guldlockiga skall själf ingnida
mig med olja. Och efter denna uppfriskning skola vi låta sjunga för
oss den hymn till Apollo, som Anthemios diktat.

»Det är icke värdt mödan, att vi tänka på döden, ty döden tänker
på oss utan vår hjälp. Det skulle vara besynnerligt, om det verkligen
funnes elyseiska fält ocli skuggor, som vandrade omkring där. Eunicc
skulle då snart komma till mig, och vi skulle vandra där tillsammans
öfver liljeängar. Jag skulle också träffa på bättre sällskap där än här.
Sådana gycklare och skälmar de äro, en skara uslingar utan smak och
belefvenhet! Många tiotal sådana som jag skulle icke kunna göra dessa
Trimalchioner* till hyggligt folk. Vid Persephone! Jag har fått nog
af dem!»

Och han märkte med förvåning, att det redan var något, som skilde
honom från dessa människor. Han hade länge känt dem väl och vetat,
hvad de gingo för, men dock tycktes de honom nu längre bort och
föraktligare än vanligt. Han hade sannerligen haft nog af dem!

Men han började länka öfver sin ställning. Tack vare sin rådighet
hade han räddat sig för ögonblicket. Nero hade gripit ett passande
tillfälle att yttra några valda, upphöjda fraser om vänskap och
förlåtelse, och band sig på detta sätt för ögonblicket. Han måste söka
efter förevändningar, och innan han funnit dem, skulle någon tid förflyta.

»Först och främst skall han fira skådespelen med de kristna,» tänkte
han, »och icke förr än därefter kommer han att tänka pä mig, och om
så är, är det icke mödan värdt att bekymra sig och söka förändra saken.
Närmare faror hota Vinicius.»

Och nu riktade han sina tankar uteslutande pä Vinicius, hvilken
han beslöt att rädda. Fyra kraftiga bithvnier buro snabbt hans bärstol
bland ruiner, askhögar och stenar, som ännu uppfyllde Carinæ, och
ban befallde dem att skynda sig hem så fort de kunde. Vinicius, hvilkens
palats hade brunnit upp, bodde hos honom, och var lyckligtvis hemma.

»Har du träffat Lygia i dag?» voro Petronius’ första ord.

»Jag kommer just ifrån henne nu.»

»Hör på hvad jag säger dig, och spill ingen tid med frågor. I dag
har det blifvit beslutadt hos kejsaren att skjuta skulden för Roms brand
på de kristna. De hotas af förföljelser och tortyr. Förföljelserna kunna
börja när som helst. Fly med Lygia bortom Alperna eller till Afrika
till och med. Och skynda dig, ty det kejserliga palatset ligger närmare
Trans-Tiber än mitt hus gör!»

Vinicius var också för mycket soldat för att förlora tiden med
onödiga frågor. Han lyssnade med rynkad panna och med ett hårdt,
förstenadt uttryck i ansiktet, men utan en skymt af fruktan. Hans första
impuls i farans stund var tydligen att kämpa till sitt försvar.

»Jag går,» sade han.

* Trimalchioii, en känd frossare i Horn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:18:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/neros/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free