- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
319

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 319 —

Men nu stannade bärstolen framför Tiberius’ palats. Petronius
steg ur och trädde in i atrium, som redan var fylldt af augustianer.
Vännerna från gårdagen drogo sig ännu tillbaka, ehuru de förvånades
öfver att han var inbjuden. Men han rörde sig ibland dem vacker, fri,
obekymrad, lika själfsäker, som om han själf haft makt att utdela
ynnestbevis. Och några oroade sig, när de sågo honom sådan, och
fruktade, alt de för tidigt dragit sig tillbaka.

Kejsaren låtsades dock icke se honom och tycktes vara alltför
upptagen af sitt samtal för att besvara hans hälsning. Men Tigellinus
kom fram och yttrade:

»God afton, Arbiter Elegantiarum. Håller du ännu fast vid, att
de kristna icke ha tändt eld på Rom?»

Petronius ryckte på axlarna, klappade nedlåtande Tigellinus och
sade i en ton, som om han skulle ha talat till en frigifven:
»Du vet lika väl som jag, hur det är med den saken.»
»Jag vågar icke täfla med dig i visdom.»

»Nej, det gör du rätt i, ty när kejsaren läser upp ett nytt stycke
ur sin trojad för oss, borde du kunna ge bättre skäl för din förtjusning
än att bara skrika som en kaja.»

Tigellinus bet sig i läppen. Han var icke så särdeles förtjust öfver
att kejsaren skulle läsa, ty detta öppnade fält för Petronius, där icke
Tigellinus kunde tälla med honom. Och i själfva verket riktade Nero
af vana allt emellanåt sina blickar på Petronius, och lade noga märke
till hvad han kunde läsa i dennes ansikte. Och Petronius lyssnade,
höjde på ögonbrynen eller såg gillande ut och stegrade emellanåt sin
uppmärksamhet som för att vara säker pä att höra allt fullständigt.
Därpå berömde eller förkastade han och begärde, att somliga verser skulle
rättas eller slipas om litet.

Nero kände själf, att de andra slösade med sitt beröm blott för alt
ställa sig in hos honom, att endast Petronius tänkte på poesien för
dess egen skull, att endast han förstod den, och att när ban gaf beröm,
man kunde vara säker pä att sången var värd beröm. Och sä småningom
började han resonera med honom, och då slutligen Petronius yttrade
sina tvifvelsmål angående ett visst uttrycks lämplighet, sade han:
»Du skall få se i mitt sista kapitel hvarför jag användt det.»
»Aha,» tänkte Petronius, »då skola vi vänta på det.»
Och mer än en, som hörde detta, sade för sig själf: »Ve mig! Om
Petronius får tid på sig, skall ban återvinna cæsars gunst och besegra
till och med Tigellinus.» Och de började åter närma sig honom. Men
aftonens slut var icke lika lyckligt, ty i det ögonblick, då Petronius tog
afsked, frågade kejsaren plötsligen, blinkande och med ett på samma
gång belåtet och elakt uttryck i ansiktet:
»Hvarför kom icke Vinicius?»

Om Petronius hade varit säker på, att Vinicius och Lygia varit
utom stadens portar, hade han svarat: »Med din tillåtelse har ban gift
sig och rest bort.» Men när han såg Neros underliga leende, kunde
han endast svara:

»Din inbjudning, gudomlige, fann honom icke hemma.»
»Hälsa Vinicius från mig, att jag tycker, att det skall blifva roligt
att träffa honom, och bed honom icke försumma skådespelen, där de
kristna skola uppträda.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:18:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/neros/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free