- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
320

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 320 —

Dessa ord oroade Petronius. De tycktes honom direkt hänsyfta på
Lygia. När han stigit i bärstolen, befallde han att blifva förd hetn
ännu fortare än på morgonen. Men det var icke lätt. Utanför
Tiberius’ palats stod en tät och bullersam skara, drucken som förut, fastän
icke dansande, utan helt i uppror, tycktes det. Längre bort ifrån ljödo
rop, som Petronius i början icke urskilde, men som sedan stegrades
och slutligen blef ett enda vildt rytande:

»Till lejonen med de kristna I»

Dyrbara bärstolar tillhörande hofmän trängdes fram genom hopen.
Inifrån de brända gatorna strömmade nya skaror till, och de upprepade
ropet. Nyheten, alt förföljelserna börjat på morgonen och att redan en
bel del mordbrännare voro gripna, gick från mun till mun, och
slutligen ljöd från alla gator, från ruinerna bakom palatinska kullen, från
kullar och trädgårdar, genom hela Rom med växande raseri:

»Till lejonen med de kristna!»

»Ett folk, värdigt sin kejsare,» mumlade Petronius föraktfullt. Han
kände ett ögonblick trötthet och lifsleda, när ban såg allt detta. Rom
styrde världen, men var på samma gång världens pestböld. En
förruttnelsens stank steg upp därifrån. Var det mödan värdt att lefva och
lefva i ständig osäkerhet, utan annat mål än att betrakta detta usla
Rom? Dödens genius var icke mindre skön än sömnens, och äfven han
hade vingar på skuldrorna.

Nu stannade bärstolen utanför porten, som öppnades af den
vaksamme slafven.

»Har den ädle Vinicius återkommit?» frågade Petronius.

»Ja, herre, för ett ögonblick sedan,» blef svaret.

»Han har icke kunnat rädda henne I» tänkte Petronius och
skyndade in i atrium. Vinicius satt där, med hufvudet lutadt i händerna,
men vid ljudet af steg upplyfte han sitt förstenade ansikte, där endast
ögonen lyste med feberaktig glöd.

»Du kom för sent?» frågade Petronius.

»Ja, de grepo henne innan middagen.»

De tego båda ett ögonblick.

»Har du sett henne?»

»Ja.»

»Hvar är hon?»

»I Mamertinska fängelset.»

Petronius ryckte till och såg frågande på Vinicius.- Denne förstod
honom.

»Nej,» sade han. »Hon blef icke kastad ned i Tullianum*, icke
ens i den mellersta afdelningen. Jag mutade vakten för alt han skulle
gifva henne sitt eget rum. Ursus intog hans plats vid tröskeln och
vakar öfver henne.»

»Hvarför försvarade icke Ursus henne?»

»De voro femtio pretorianer, och Linus förbjöd honom göra
motstånd.»

»Men Linus?»

»Linus är döende, därför läto de honom vara.»

" Fängelsets nedersta del, beliiget djupt under marken, med en enda öppning i
taket. Konung Jugurtha dog där at’ hunger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free