Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 322 —
Den druckne grep honom i armen:
»Ropa med mig, annars bryter jag halsen af dig: Till lejonen med
de kristna!»
Men arbiters nerver hade fått nog af dessa rop. Från det
ögonblick då han lämnat palatset, hade de legat öfver honom som en mara
och surrade i hans öron. Och när han nu såg kolossens näfve knuten
framför sig, var måttet af hans tålamod rågadt.
»Min vän,» sade han, »du luktar vin och står i vägen för mig.»
Och med dessa ord rände han sitt korta svärd ända till fästet in i
gladiatorns bröst. Därpå tog han Vinicius’ arm och fortfor, som om
ingenting hade händt:
»Kejsaren sade i dag: ’Hälsa Vinicius från mig, att han skall komina
och åse spelen, där de kristna äro med.’ Förstår du, hvad det vill
säga? De vilja njuta at din smärta. Det är en afgjord sak. Kanske
det är därför vi ännu icke äro tillfångatagna. Om du icke är i stånd
att få henne nu genast — det är ju möjligt — så kanske Acte vill taga
parti för dig. Men hvad kan hon uträtta? Dina sicilianska egendomar
kunna kanske fresta Tigellinus. Försök det!»
»Jag vill gifva honom allt hvad jag äger,» svarade Vinicius.
De voro nära sitt mål. Natten började blekna, och borgens murar
framträdde tydligt ur mörkret.
Plötsligen, som de veko af mot fängelset, stannade Petronius
och sade:
»Pretorianer! För sent!»
Fängelset var i själfva verket oniringadt af en dubbel linje
soldater. Daggryningen försilfrade deras hjälmar och spetsarna på deras spjut.
Vinicius blef hvit som marmor.
»Låt oss gå vidare», sade han.
Snart stodo de framför soldaterna. Petronius, som var begåfvad
med ett ovanligt godt minne, kände icke blott befälhafvarna, utan också
de flesta soldaterna. Och genast upptäckte han en bekant, en anförare
för en kohort, och nickade åt honom.
»Men hvad är detta, Niger,» frågade han, »äro ni satta att vakta
fängelset?»
»Ja, ädle herre. Prefekten fruktade, att man annars skulle försöka
befria mordbrännarna.»
»Har ni befallning att icke släppa in någon?» frågade Vinicius.
»Nej, de kristnas vänner få besöka fångarna, och på detta sätt
skola vi gripa flera kristna.»
»Låt mig då få komma in,» sade Vinicius, och i det han tryckte
Petronius’ hand tillade han:
»Gå till Acte, jag skall komma och höra hennes svar.»
»Ja, kom,» svarade Petronius.
I detta ögonblick hördes sång under marken och bakom de tjocka
murarna. Sången steg allt högre och högre. Röster af män, kvinnor
och barn blandades i en harmonisk kör. Hela fängelset genljöd af
härliga toner i morgongryningens stillhet. Och det låg icke sorg och
förtviflan i detta, utan glädje och jubel.
Soldaterna sågo förvånade på hvarandra. Och morgonens första
gyllene, rosafärgade strålar glänste på himlahvalfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
