- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
325

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 325 —

FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.

Ropet: »Till lejonen med de kristna!» hördes allt starkare i alla
delar i staden. Ingen ville ens tvifla på, att de voro brandens
upphofsman, isynnerhet när deras bestraffning skulle blifva ett präktigt
skådespel för pöbeln. Dock gällde den uppfattningen, att elden aldrig skulle
ha tagit ett sådant omfång, om icke gudarna varit vredgade. Och
därför förrättades »piaciila» eller renande offer i templen. Efter råd af
Sibyllinska böckerna befallde senaten högtidliga, offentliga böner till
Vulcanus, Ceres och Proserpina. Matronorna offrade åt Juno, en hel
procession af barn tågade till stranden för att taga vatten och stänka
öfver gudinnans staty. Hela Rom renade sig ifrån sina synder, gjorde
offer och vädjade till de odödlige.

Emellertid öppnades nya breda gator bland ruinerna. Här och
där lades grunden till ståtliga hus, palats och tempel, men först och
främst uppbyggdes med otrolig hast en amfiteater af trä, där de kristna
skulle dö. Omedelbart efter det rådslag, som hållits i Tiberius’ palats,
hade befallningar utgått till provinskonsulerna, att de skulle skaffa vilda
djur. Tigellinus beröfvade alla Italiens »vivaria» deras djur. I Afrika
anställdes på hans befallning väldiga jakter, i hvilka hela orternas
befolkning måste taga del. Elefanter och tigrar fördes in från Asien,
krokodiler och flodhästar från Nilen, lejon från Atlas, vargar och
björnar från Pyreneerna, vilda hundar från Irland, molossiska hundar från
Epirus, samt bisonoxar och kolossala vilda uroxar från Germanien. Till
följd af fångarnas sfora antal skulle skådespelen blifva så väldiga, att
man ännu icke sett något liknande. Kejsaren ville dränka minnet af
branden i blod, och låta hela Rom öfversköljas däraf.

Folket hjälpte villigt pretorianerna i deras jakt efter kristna. Det
var icke något svårt arbete, ty hela grupper af dem lägrade med den
andra befolkningen i trädgårdarna och bekände öppet sin tro. Då de
omringades, knäböjde de och läto utan motstånd föra bort sig. Men
deras tålmodighet stegrade endast raseriet hos massan, som icke förstod
dess ursprung, utan endast tog det som ett framhärdande i brott.

Förföljarna grepos af ursinne. Det inträffade, att pöbeln ryckte de
kristna ur pretorianernas händer och slet dem i stycken, Kvinnorna
släpades vid håret, barnens hufvuden slogos mot stenar. Tusentals
människor rusade dag och natt vrålande genom gatorna, hvar dag togo
de nya offer. De sökte dem bland ruinerna, i skorstenarna, nere i
källare. Utanför fängelserna firades bachanaliska fester, och man
dansade framför eldarna och omkring vinsäckar. Allt medlidande var borta.
Folket tycktes ha glömt bort att tala, det kom endast ihåg att ropa i
sin vilda yra: »Till lejonen med de kristna!»

Och detta öfvermätt af grymhet besvarades af ett lika stort mått
längtan efter martyrskap —- de kristna gingo gärna i döden eller till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free