Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 327 —
Han uppsökte hofmän och gunstlingar, och han, som förut varit så stolt,
tiggde nu om deras bistånd. Genom Yitelius erbjöd ban Tigellinus alla
sina egendomar på Sicilien och hvad helst annat han kunde begära, men
Tigellinus vägrade, emedan han icke öppet ville såra kejsarinnan Att
gå till kejsaren själf och falla på knä för honom skulle icke leda till
någonting. Vinicius hade visserligen en tanke på att göra det, men då
Petronius hörde detta, sade han:
»Men om han skulle säga nej, eller svara med en nedrig hotelse,
hvad skulle du då göra?»
Vid dessa ord sammandrogos den unge tribunens drag af raseri
och smärta, och ett gnisslande ljud hördes från hans sammanbitna
tänder.
»Ja,» sade Petronius, »jag råder dig att icke göra det, ty du skulle
därigenom stänga alla utvägar till räddning.»
Vinicius behärskade sig och svarade, i det ban for med handen
öfver sin med kallsvett betäckta panna:
»Nej, nej! Jag är kristen.»
»Men du kommer att glömma det, som du gjorde för en stund
sedan. Du har rättighet att störta sig själf, men icke henne. Kom
ihåg, hvad Sejani dotter fick genomgå, innan hon dödades.»
Men han talade icke fullt uppriktigt nu, ty för sin egen del
bekymrade han sig mer om Vinicius än om Lygia. Men han visste, att
han icke bättre kunde hindra sin systerson från ett farligt steg, än
genom att bedja honom tänka på Lygia. För öfrigt hade han rätt, ty i
palatset hade man räknat på att den unge tribunen skulle komma, och
hade vidtagit nödiga försiktighetsmått.
Men hvad Vinicius led, öfversteg måttet för mänsklig styrka. Från
det ögonblick, då Lygia blef fängslad och martyrglorian omstrålade
henne, älskade han henne mer än någonsin förr och ägnade henne en
nästan religiös dyrkan. Och blodet stelnade i hans ådror vid tanken
på att ban skulle förlora henne, och att hon kanske skulle få lida kval,
som voro värre än döden själf. Hans själ var ett enda skri af smärta,
hans tankar voro förvirrade. Stundom tyckte han, att hans
hufvudskål var fylld af en lefvande eld, som skulle slå ut och spränga den.
Han förstod icke längre, hvad som skedde, han förstod icke, att ej
Kristus kom för att hjälpa sina trogna, eller hvarför icke det kejserliga
palatsets svarta murar uppslukades af jorden, och med dem Nero och
bela hofvet, pretorianerna och hela den brottbemängda staden. Det
föreföll honom, att det icke kunde gä annorlunda, och att allt hvad
han såg, och som kom hans hjärta att brista, måste vara en dröm.
Men de vilda djurens rytande öfvertygade honom om att det var
verklighet, ljudet af yxornas slag mot arenan, som höll på att byggas, sade
honom äfven, att det var verklighet, massans vrål och de öfverfyllda
fängelserna bekräftade det. Då sattes hela hans tro på ett hårdt prof,
och denna oro var en nv plåga, kanske den svåraste af alla.
»Kom ihåg, hvad Sejani dotter fick utstå före sin död,» sade
Petronius än en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
