- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
328

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— —

FEMTIOANDRA KAPITLET.

Och allt hade gått om inlet. Vinicius sänkte sig så djupl, alt han
sökte hjälp till och med hos slafvar och frigifna, både hos kejsarens och
Poppæas. Han vann deras goda vilja med rika gåfvor. Han sökte
upp Poppæas förste gemål, Rufius Crispinus, och erhöll af honom ett
bref. Han gaf en villa i Antium åt Rulius, Poppæas son i första giftet,
men därigenom förargade ban endast kejsaren, som afskydde sin
styf-son. Genom en särskild kurir sände han ett bref till Poppæas andre
gemål, Otho, i Spanien. Han ollrade allt hvad han ägde och sig själf,
tills han slutligen såg, att man endast roade sig på hans bekostnad, och
att om han låtsat, att han föga bekymrat sig om Lygias fängslande, ban
lättare fått henne fri.

Äfven Petronius insåg detta Emellertid gick den ena dagen efter
den andra. Amfiteatern var färdig. »Tesseræ» voro utdelade, d v. s.
inträdesbiljetterna till ludus matutinus (morgonföreställningen). Men
denna gång skulle morgonföreställningen till följd af olfrens oerhörda
antal räcka i dagar, veckor, ja månader. Man viste ej, hvar man skulle göra
af de kristna. Fängelserna voro öfverfyllda och febersjukdomar rasade
bland fångarna. »Puticuli» — de gemensamma grafvarna, där liken efter
slafvar kastades — började blifva öfverfulla. Man fruktade, att
sjukdomen kunde spridas öfver hela staden, och därför var skyndsamhet af
nöden.

Alla dessa rykten nådde Vinicius’ öron och beröfvade honom den
sista gnistan hopp. Så länge det ännu dröjde, kunde han bedraga sig
med att han kunde göra något, men nu var ingen lid öfrig.
Skådespelet måste börja. Lygia skulle endera dagen befinna sig i ett rum i
cirkus, ett rum, hvars enda utgång ledde till arenan. Vinicius visste
icke, hvart ödet och den grymma makten skulle kasta henne, och
besökte därför alla cirkusar, mutade vaktare och djurtämjare och lade
fram för dein planer, som de icke kunde utföra. Stundom insåg han,
alt allt hans arbete på sin höjd skulle medföra, att döden blefve mindre
förfärlig för henne, och han kände därvid liksom glödande kol i sitt
hufvud i stället för hjärna.

Han hade för öfrigt icke en tanke på alt öfverlefva henne, utan
var besluten att dö i samma ögonblick som hon. Men han fruktade,
alt smärlan skulle göra ett slut på hans lif, innan den förfärliga stunden
var kommen. Hans vänner och Petronius tänkte äfven de, att skuggornas
rike snart skulle öppnas för honom. Hans ansikte hade mörknat under
smärtan och liknade de vaxmasker, romarna hade i sina kapell. Hans
drag hade liksom stelnat i slö förvåning, som om ban icke förstått,
hvad som händt. Han tillbragte hela nätter med Ursus utanför Lygias
dörr, och när hon befallde honom gå till hvila, återvände han till
Petronius och gick där af och an, tills morgonens inbröt. Slafvarna
sågo honom ligga på knä med uppräckta händer eller med ansiktet mot
jorden. Han had till Kristus, ty Kristus var hans sista hopp. Allting

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free