- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
329

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 329 —

hade misslyckats för honom. Endast ett underverk kunde nu rädda
Lygia, och han slog sin panna mot stenarna och bad om detta
underverk.

Han hade dock nog medvetande kvar att tänka sig, att Petrus’ böner
voro mäktigare än hans. Petrus hade lofvat honom Lygia, Petrus hade
döpt honom. Han skulle gifva hjälp och bistånd.

Och en kväll gick han att uppsöka aposteln. De kristna, af hvilka
det icke fanns många kvar nu på fri fot, dolde honom noga äfven för
hvarandra, så alt icke någon af de svagare kunde med eller utan afsikt
förråda honom. Och Vinicius hade i alla sina bekymmer förlorat spåret
af aposteln. Men af stenhuggaren, i hvilkens hydda han blifvit döpt,
fick han veta, att det skulle blifva ett möte utanför staden i en vingård,
som tillhörde Cornelius Pudens. Stenhuggaren erbjöd sig att följa honom
och förklarade, att han skulle finna Petrus där.

De begåfvo sig i väg vid skymningens inbrott, och då de kommit
utanför muren och gått förbi hålor, öfvervuxna med rör, uppnådde de
vingården på en vild och ödslig plats. När Vinicius kom närmare,
nådde ljudet af böner hans öron. Vid inträdet såg han vid det matta
ljusskenet några tiotal knäböjande gestalter. De sjöngo en slags litania,
en kör af röster upprepade oupphörligt: »Kristus, var oss nådig!» Och
djup sorg och förtviflan ljöd i deras stämmor.

Petrus var där. Han knäböjde framför dem, inför ett träkors, som
var fästadt vid hyddans vägg. Vinicius urskilde hans hvita hår på
afstånd. Hans första tanke var att skynda fram, kasta sig ned för aposteln
och ropa: »Rädda oss!» Men bönens högtidlighet grep honom så, att
han böjde sig och bad med de andra.

Plötsligen blef det tyst omkring honom, som om ångesten hade
förstummat dem. Och det tycktes Vinicius, att någonting måste hända,
att ett under skulle ske Han var säker på, att då han reste sig och
öppnade ögonen, skulle han få se ett ljus, som skulle blända de
dödligas ögon, och få höra en stämma, hvilken skulle komma hjärtan att
bäfva.

Men tystnaden bröts icke. Slutligen stördes den af kvinnornas
snyftningar. Vinicius såg med förvirrade blickar framför sig och i stället
för den öfverjordiska strålglansen flämtade endast lamporna, och månen
fyllde rummet med sitt silfversken. De knäböjande lyfte sina tårfyllda
ögon mot korset, här och där hördes snyftningar och utifrån kommo
emellanåt vaktarnas varnande hviskningar. Emellertid reste sig Petrus
och sade:

»Mina barn, vänden edra hjärtan till Kristus och offren edra tårar
åt honom!»

Han tystnade.

Plötsligen hördes en kvinnoröst, full af klagan och smärta:

»Jag är änka och hade en enda son, som var mitt stöd. Gif mig
honom åter, Herre!»

Ater blef det tyst. Petrus stod upprätt framför den knäböjande
församlingen, åldrig och djupt bekymrad. I detta ögonblick tycktes han
dem ålderdomssvagheten och bräckligheten personifierade. Därpå klagade
åter en röst:

»Rödlarna kränkte min dotter, och Kristus lät det ske!»

Och en tredje:

42. — Från Ner os dagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free