Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 332 —
Vinicius, och dittills hade de ej gjort den ringaste svårighet vid att släppa
honom igenom, men denna gång öppnades icke linjen, utan en centurion
trädde fram till honom och sade:
»Förlåt, ädle herre, men i dag hafva vi fått befallning att icke
släppa in någon.»
»En befallning.’» frågade Vinicius bleknande.
Soldaten såg medlidsamt på honom och svarade:
»Ja, herre, en befallning från kejsaren. Det är mänga sjuka i
fängelset, och kanske nian fruktar, att de besökande skola sprida smitta
i staden.»
»Sade du, att befallningen endast var för i dag’.’»
»Det är vaktombyte i kväll.»
Vinicius teg och lyfte af sig sin hufva, som tycktes honom tung
som blv.
Soldaten kom närmare honom och sade helt lågt:
»Var lugn, herre, Ursus och pretorianerna vaka öfver henne.» Han
böjde sig ned, och i ett ögonblick hade han med sitt långa galliska
svärd tecknat linjerna af en fisk.
Vinicius kastade en snabb blick på honom.
»Och du är pretorian?»
»Anda tills jag skall vara där,» svarade soldaten och pekade på
fängelset »
»Och äfven jag ärar Kristus.»
»Pris ske hans namn! Det är omöjligt för mig, herre, att låta dig
komma in i fängelset, men om du skrifver ett bref, så skall jag laga,
att det kommer fram.»
»Jag tackar dig, broder.»
Han tryckte soldatens hand och gick. Hufvan var honom icke
längre så tung. Solen steg upp öfver fängelsets murar, och med dess
ljus inträdde åter hoppet i hans hjärta.
Hemma fann han Petronius, hvilken som vanligt hade gjort natten
till dag och nyss hade kommit hem. Han hade dock tagit sitt bad och
gjorde sig i ordning att gå till hvila.
»Jag har nyheter att berätta dig,» sade han. »I dag har jag varit
hos Tullius Senecio, där äfven kejsaren var. Jag vet icke, hur
kejsarinnan fick den idéen att taga lilla Rufius med sig — kanske för att hon
trodde, att hans skönhet skulle mildra kejsaren något. Men olyckligtvis
somnade barnet under det kejsaren läste, som Vespasianus gjorde en
gång. Och då Ahenobarbus fick se det, kastade han en bägare på
sin styfson och sårade honom allvarsamt. Poppæa svimmade, och vi
hörde alla hur kejsaren sade: ’Jag har fått nog af detta yngel!’ — och
det vet du betyder detsamma som döden.»
»Men hvarför säger du mig detta?» frågade Vinicius.
»Emedan Poppæas vrede har förföljt dig och Lygia. Men när hon
nu är upptagen af sin egen olycka, kanske hon öfverger sin hämnd och
blir lättare påverkad. Jag skall gå till henne i afton och tala med
henne.»
»Tack! Du ger mig nytt mod.»
»Men nu skall du bada och hvila dig. Dina läppar äro alldeles
bläa och du ser ut som en skugga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
