Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 335 —
»Har det inte blifvit kungjordt, när den första ’ludus inatutinus’
skall äga rum?»
»Om tio dagar. Men de skola taga liera fångar först. Ju mera tid
vi få på oss, desto bättre. Allt är icke förloradt än.»
Men han trodde icke själf hvad han sade. Han hade också af
medlidande för Vinicius dolt, att han hört, att kejsaren och Tigellinus
beslutat utvälja för sig och sina vänner de vackraste kristna jungfrurna.
»Jag skall säga åt kejsarinnan,» fortfor han, »att om hon räddar
Lygia, skall jag åt henne rädda Rufius. Ett ord till kejsaren i råttan
tid kan rädda eller störta hvem som helst. I värsta fall skola vi dock
vinna tid.»
»Tack,» svarade Vinicius.
»Du visar mig din tacksamhet bäst genom att äta och sofva. Vid
Athene! Odysseus tänkte på mat och sömn midt under sina värsta
strapatser. Du har naturligtvis varit hela natten i fängelset?»
»Nej,» svarade Vinicius »Jag ville gå in där i dag, men
pretorianerna ha fått befallning att icke släppa in någon. Hör efter om ordern
endast är för i dag, eller gäller hela tiden till skådespelen börja!»
»Jag skall taga reda på det i afton, och i morgon skall jag säga
dig, för hur lång tid och hvarför denna befallning uttärdats. Men nu
skall jag sofva, om också Helios ginge till skuggornas rike af sorg, och
du skall följa mitt exempel.»
De skildes, men Vinicius gick in i biblioteket och skref ett bref
till Lygia. Han bar det själf till centurionen, som genast bar det in i
fängelset. Snart kom han tillbaka med en hälsning från Lygia och
lofvade att lämna honom ett svar samma dag.
Vinicius hade ingen lust att gå hem, utan satte sig ned på en sten
och väntade på brefvet. Solen stod högt på himmelen, och det blef allt
lifligare på gatorna. Krämare ropade ut sina varor, spåmän erbjödo de
förbigående sina tjänster, borgarena gingo med långsamma steg för alt
höra talarna eller berätta hvarandra senaste nytt. Värmen och sorlet
började så småningom trötta Vinicius, som förut var alldeles utmattad.
Moraspelarnas entoniga rop och soldaternas afmätta steg söfde honom,
ännu några gånger lyfte han upp hufvudet och såg på fängelset, men
slutligen föll han i sömn.
Snart kommo drömmarna, han såg sig själf bära Lygia långt bort,
han såg Nero och Poppæa, som höll lille Rufius i sina armar, och
Petronius, som tvättade hans blodiga hufvud. Men slutligen blefvo
synerna allt mera orediga, och snart sof han lugnt.
Han väcktes af solens brännande strålar och af rop just framför
den plats, där han satt. Han gnuggade sig i ögonen. Han fick se två
löpare i gula tunikor, som skingrade massan med sina långa stafvar
och hojtade för att bereda plats åt en präktig bärstol, buren af fyra
resliga egyptier.
I bärstolen satt en man i hvit dräkt. Man kunde ej tydligt se
hans ansikte, ty ban höll upp en papyrusrulle för ögonen och läste
ifrigt.
»Plats! Plats!» skreko förridarna.
Men det var så mycket folk på gatan, att bärstolen måste vänta ett
ögonblick. Mannen i bärstolen stack då ut hufvudet och ropade:
»Drif undan de lymlarna! Skynda er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
