- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
342

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 342 —

var människornas antal, alt det oafbrutet under fyra timmars tid
strömmade in folk, och det var ett underverk, att byggningen kunde bära en
sådan massa. Djuren röto nu ännu vildare, när de kände lukten af
människor.

Slutligen anlände prefekten, omgifven af sin vakt, och efter honom
en lång rad bärstolar med senatorer, konsuler, pretorer, ediler,
ämbetsmän vid hofvet, patricier och förnäma damer. Bärstolarnas
förgyllning glittrade i solskenet, och de mångfärgade, hvita och purpurröda
tygen lyste. Folkmassan hälsade dem med höga rop. Oupphörligt
kommo smärre afdelningar af pretorianer.

Prästerna från de olika templen kommo litet senare, och efter dem
infördes Vestas heliga jungfrur, föregångna af liktorer.»*

Nu väntade man endast på kejsaren för att kunna börja. Han kom
snart i sällskap med Poppæa och sin stab, han hade icke velat låta
folket vänta, utan stämma dem väl för sig genom sin punktlighet.

Bland hofmännen var äfven Petronius, som fört Vinicius med sig i
sin bärstol. Denne visste, alt Lygia var sjuk och nästan medvetslös,
men han hade icke på något sätt lyckats få reda på 0111 hon var med
ibland offren för denna gång. De kunde väl vara i stånd alt sända till
och med en dödssjuk dit. Och då offren skulle sys in i hudar af vilda
djur och komma in på arenan flera på en gång, kunde man icke känna
igen någon särskild. Vakterna vid cirkus hade blifvit mutade för att
gömma undan Lygia i något mörkt hörn och sedan lämna henne åt en
af Vinicius’ förtrogna, som omedelbart skulle föra henne upp till
Albaner-bergen. Petronius hade rådt Vinicius att öppet komma med honom till
amfiteatern, men sedan försvinna och skynda ned till källarhvalfven och
för undvikande af misstag tydligt visa vakten, hvem Lygia var.

Vakterna släppte in honom genom en liten dörr, som de själfva
använde. En af dem, vid namn Cyrus, förde honom genast fram till
de kristna.

»Jag vet icke, herre,» sade han, »om du kan finna, hvad du söker.
Vi frågade efter en jungfru vid namn Lygia, men ingen svarade. Kanske
de icke ha någon tillit till oss.»

»Äro de många?» frågade Vinicius.

»Många måste vänta tills i morgon, herre.»

»Finns det några sjuka bland dem?»

»Det var i alla händelser ingen, som icke kunde stå upprätt.»

Cyrus öppnade en dörr och inträdde i ett stort, men lågt och mörkt
rum; ljuset kom in endast från den förgallrade öppningen mot arenan.
I början kunde Vinicius icke se någonting, ban hörde blott ett sorl af
röster. Men så småningom, när hans ögon vant sig vid mörkret, kunde
ban se en hel mängd besynnerliga gestalter, liknande vargar och björnar.
Det var de kristna, insydda i djurskinn. Några stodo upprätta, andra
knäböjde i bön. Här och där kunde man af ett stort hår, som föll
ned öfver skinnet förstå, att detta offer var en kvinna. Kvinnor i
vargskinn buro i sina armar små barn, som äfven de voro idsvdda i raggiga
omhöljen. Men under hudarna lyste fram ljusa anleten och glänste
hänförda och feberaktiga ögon. De voro betagna af en enda tanke —
en tanke, som gjorde dem likgiltiga för allt jordiskt, allt som försiggick

* Ett slags drabanter, hvilka buro bilor i spöknippen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free