- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
343

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 3-43 —

omkring dem och kunde hända dem. När Vinicius frågade dem något
om Lygia, sågo de endast på honom, som om de blifvit väckta ur
sömnen, de svarade icke utan logo blott och pekade på järngallret.
Men barnen gräto, skrämda af djurens rytande och af sina mödrars
underliga skepnader. Vinicius gick omkring i rummet, frågade, såg dem
i ansiktet, sökande Lygias drag, och snafvade emellanåt öfver någon,
som svimmat af den kväfvande värmen.

Men plötsligen tyckte han sig höra en röst, som han kände igen.
Han gick närmare, och såg under en varghud Crispus’ fanatiska
utmärglade drag.

Crispus talade till dem, så som Vinicius hört honom förr, hårdt
och vredgad t.

»Sörjen öfver edra synder,» ropade han, »ty stunden är när! Men
den, som tror, att han ens genom döden kan godtgöra hvad han
syndat, begår en ny synd och skall kastas i evigt brinnande eld. Med
hvarje synd, ni begått i lifvet, ha ni förnyat Kristi lidande, och hur
vågar ni tro, att det lif, som väntar er, skall försona detta? Herren
visade nog barmhärtighet, när han lät nagla sig fast vid korset för er
skull, nu skall han endast vara domaren, som icke skall lämna något
ostraffadt. Barmhärtigheten är slut, och timmen för Guds vrede har
kommit. Begråten edra synder, ty helvetets svalg är öppet, ve eder,
män och hustrur, ve eder, föräldrar och barn!»

Han sträckte fram sin knotiga hand och skakade den öfver de
böjda hufvudena, han var lika oböjlig i dödens närhet, denna död, till
hvilken de alla voro beredda att nu gå.

Vinicius ryste öfver att få höra sådana ord just nu. Han visste,
att Petrus skulle hafva talat annorlunda. Men dock gjorde Crispus’ ord
sin verkan på honom, isynnerhet uttalade i detta mörka rum och
inför alla dessa öller, redan klädda för att gå till döden. Hettan kväfdc
honom nästan, och han fruktade, att han skulle svimma, liksom de,
öfver hvilkas kroppar han snafvade. Men nu mindes han, att man
hvilket ögonblick som helst kunde öppna gallret, och han började
därför ropa Lygia och Ursus vid namn helt högt, i det han hoppades, att
åtminstone någon, som kände dem, kunde svara, om de icke själfva
vore där.

Mycket riktigt kom äfven en man, iförd en björnhud, fram till
honom och rörde vid hans toga.

»Herre,» sade han, »de äro kvar i fängelset. Jag var den siste,
som fördes ut, jag såg henne ligga kvar sjuk.»

»Hvem är du?» frågade Vinicius.

»Den stenhuggare, hos hvilken aposteln döpte dig. Jag blef fängslad
för tre dagar sedan, och i dag skall jag dö.»

Vinicius blef något lättare till sinnes. När han kommit dit, hade
han velat träffa Lygia där, men nu tackade han Kristus för att hon
icke var där, och såg i detta ett godt tecken. Emellertid rörde
stenhuggaren åter vid hans toga och sade:

»Kommer du ihåg, herre, att jag förde dig till en vingård, där
aposteln predikade?»

»Ja.»

»Sedan såg jag honom dagen innan de grepo mig. Han välsignade
mig och sade, att han skulle komma hit och välsigna de dödsdömda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free