- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
344

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 344 —

Om jag kunde få se honom nu, skulle det blifva lättare för mig att dö.
Säg mig hvar ban är, om du vet det, herre!»

Vinicius svarade med sänkt röst:

»Han är ibland Petronius’ folk, förklädd till slaf. Jag vet icke,
hvar de sitta, men jag skall gå och se efter. Se på mig, när du
kommer in på arenan, jag skall resa mig upp och vända mitt ansikte åt
dem, så att du kan få se honom.»

»Jag tackar dig, herre, och frid vare med dig!»

»Må Frälsaren vara dig nådig!»

»Amen.»

Vinicius begaf sig nu upp till teatern, där han hade sin plats bland
hofmännen bredvid Petronius.

»Är hon där?» frågade Petronius.

»Nej, hon är kvar i fängelset.»

»Du skall få höra hvad jag gjort upp för en plan. Men se på
Nigidia, så att de tro, att vi tala om hennes håruppsättning. Chilo och
Tigellinus gifva akt på oss. Hör på, låt lägga Lygia i en likkista och
bära ut henne bland de döda. Du förstår.»

»Ja,» svarade Vinicius.

Men de afbrötos af Tullius Senecio, som böjde sig fram och
frågade:

»Vet ni om de ämna gifva några vapen åt de kristna?»

»Nej, vi veta ingenting,» svarade Petronius.

»Jag tycker, att det voro bättre, om de finge vapen,» fortfor Tullius,
»annars blir arenan endast som ett slakteri. Men en sådan magnifik
teater!»

Och det hela gjorde verkligen ett präktigt intryck. De lägre
bänkraderna lyste hvita som snö af åskådarnas togor. I den förgyllda
hufvudlogen satt kejsaren prydd med ett gnistrande diamanthalsband
och med en krans af guld på hufvudet, bredvid honom satt Poppæa,
dyster och skön. Och omkring dem vestaliska jungfrur, höga
ämbetsmän, senatorer i broderade togor, krigare med blänkande vapen — med
ett ord, hela det mäktiga, lysande och rika Rom. Högre upp försvann
ett haf af hufvuden i skuggan, och öfverallt reste sig pelare, förenade
med guirlander af rosor, liljor, murgröna och vinrankor.

Man talade högt, ropade på hvarandra och sjöng, stundom bröt en
skrattsalfva lös vid någon kvickhet, som skickades vidare från rad till
rad. Men slutligen började man stampa häftigt och ihållande, för att
skådespelet skulle börja. Då gaf prefekten, som med ett lysande följe
red omkring nere på arenan, ett tecken med sin näsduk, hvilket
besvarades af elt förväntansfullt »ah, ah» från åskådarna.

Vanligen började skådespelet med en jakt på vilda djur, där
barbarer från olika länder utmärkte sig. Men denna gång fanns det för
många djur, så att man började med så kallade »andabater», det vill
säga med män, som buro hjälmar utan någon öppning för ögonen och
således kämpade utan att se någonting. Flera sådana kommo nu
tillsammans in på arenan och började på måfå hugga in på hvarandra.
Finsmakarna bland åskådarna sågo med förakt och likgiltighet på detta,
men hopen jublade öfver de kämpandes tafatta rörelser Då de tornade
på hvarandra, brast pöbeln ut i gapskratt och skrek oupphörligt: »At
höger! At vänster!» för att missleda dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free