Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 347 —
Men många träffades dock, och leken började blifva blodig. De
kastade sina sköldar och fattade hvarandra i vänster hand för att icke
skiljas åt, och kämpade med den högra för lif och död. Den, som föll,
sträckte upp handen för alt bedja om nåd, men i början blefvo de
sårade oftast dödade, isynnerhet som de hade sina ansikten betäckla
och ingen kände igen dem. De stridandes antal minskades så
småningom, och när slutligen endast två återstodo, fördes dessa tillsammans.
De föllo omkull i sanden och sårade hvarandra dödligt. Sedan fördes
kropparna ut under åskådarnas rop af »Peractum est». Man plånade
ut blodspåren och strödde ut saffransblad.
Nu skulle följa ett mera betydande skådespel, som intresserade
icke endast massan utan äfven de mera utvalda. De unga patricierna
höllo ofantliga vad, de kunde olta på det förlora allt hvad de ägde.
Skriftaflor gingo från hand till hand, på hvilka voro skrifna namn på
favoriter och äfven den summa, som vadhållaren vågade på sin
gunstling. »Speclati», — det vill säga kämpar, som redan förut vunnit segrar
— hade de flesta anhängarna. Men man höll också på nya och okända
gladiatorer i hopp alt vinna mycket, om dessa segrade. Kejsaren själi
höll vad, präster, vestaler, senatorer, krigare höllo vad, folket höll vad.
De fattigare vågade ofta sin egen frihet, då penningar fattades dem. De
väntade med hjärtklappning och oro på striden, och många lofvade
högt dyra offer till gudarna för alt vinna deras beskydd.
Och när nu trumpeternas gälla ljud hördes, uppstod en
förväntansfull tystnad i teatern. Tusentals ögon voro fästa på gallret. En man,
klädd som Charon, närmade sig delta och slog tre slag med en
hammare därpå, som för att samla till döden alla dem, som voro där
bakom. Så öppnades långsamt gallerportens båda halfvor och visade
ett svart gap, hvarur gladiatorer trädde fram på den ljusa arenan. De
kommo i afdelningar på tjugufem stycken, tracer, samniter, galler, hvart
folkslag för sig, alla väl beväpnade; slutligen kom ett slags eflertrupp
med nät och treuddar.
Vid åsynen af alla dessa bröt en storm af applåder lös. Från golf
till tak syntes upprörda ansikten, applåderande händer och ropande
munnar. Gladiatorerna ställde upp sig på arenan framför kejsarens
plats, stolta, lugna och lysande med sina blixtrande vapen och
praktfulla dräkter. En gäll trumpetstöt hejdade applåderna. Gladiatorerna
räckte upp sina händer, lyfte sina blickar mot kejsaren och ropade,
snarare än de sjöngo, med släpande röster:
»Ave Cæsar imperator!
Morituri te salutant!»*
Därpå intogo de sina platser på arenan. De skulle anfalla
hvarandra afdelningsvis, men först var det tillåtet för de skickligaste
fäk-tarna att hafva en serie särskilda strider, där deras styrka, smidighet
och mod bäst framhöllos. Och nu framträdde från gallerna en kämpe,
som var väl känd af cirkusälskarna under namn af Lanio, en segrare
från många strider. Den icke mindre ryktbare Calendio, som tillhörde
den truppen, hvilken hade nät, trädde fram emot honom.
* Hell, kejsare! De ät döden invigda hälsa dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
