Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gjorde. Och stötar af treudden stötte honom oupphörligt ned till
marken. Han gjorde ännu en ansträngning, stödde sig på armen och
sökte resa sig upp, men förgäfves. Han lyfte sina händer, som icke
längre förmådde hålla svärdet, och föll på rygg. Calendio tryckte med
sin treudd hans hals fast mot marken och stödjande sig med båda
händerna på den vände han sig mot kejsarens loge.
Hela cirkus darrade af applåder. Calendio var i detta ögonblick,
för dem som hållit på honom, större än kejsaren, men därför försvann
också hos dem all ovilja mot gallern. Han hade fyllt deras börsar på
bekostnad af sitt lif. Bland folkmassan var hälften för att han skulle
dödas och hälften emot, men Calendio hade sina blickar fästa endast
på kejsarens och vestalernas platser och väntade på hvad som skulle
bestämmas därifrån.
Olyckligtvis tyckte ej Nero om den slagne gladiatorn, ty vid det
förra skådespelet hade han hållit vad emot gallern och förlorat
betydliga summor till Licinius. Och därför sträckte han ut handen och
vände tummen nedåt. Vestalerna gjorde genast samma tecken.
Calendio knäböjde vid gallerns sida, drog fram en kort knif ur bältet, sköt
undan sin motståndares pansar vid halsen och dref in den tveeggade
knifven ända till fästet i hans strupe.
»Peraclum est!»* ljöd det.
Gallern skälfde till ett tag, likt en stucken tjur, yrde upp sanden
med sina hälab, sträckte ut sig och rörde sig sedan ej mer.
Den Mercuriusklädde behöfde icke pröfva med glödgadt järn om
gallern ännu lefde. Han undanskaffades hastigt och nya par trådde fram.
Därpå följde en strid mellan hela afdelningar gladiatorer. Åskådarna
togo del däri med själ och hjärta. De tjöto och ropade, hvisslade och
applåderade, skrattade, hojtade åt de stridande och voro alldeles vilda.
Gladiatorerna stredo med vilda djurs raseri, bröst mot bröst, deras kroppar
omslingrade hvarandra i omfamningar som endast döden skulle slita, deras
starka lemmar knakade, svärden borrades in i kropparna. Slutligen grepos
de mera ovana af en sådan fasa, att de flydde ut ur tumultet, men
på-drifvarna drefvo dem in igen med sina piskor. Stora, mörka fläckar
hade bildats i sanden, allt fler och fler kroppar lågo utsträckta där. De
lefvande kämpade öfver liken, de stötte emot sköldar och vapen, skuro
sina fötter på de fallnas svärd och föllo själfva. Åskådarna förlorade
af förtjusning all själfbehärskning, de berusades af stridslarmet, mättade
sina ögon med åsynen af blodet och andades in lukten däraf i
fulla drag.
De besegrade lågo döda nästan allesammans. Endast ett par sårade
sträckte upp sina darrande händer till bön om nåd. Segrarna belönades
med kransar och olivkvistar.
Nu följde ett ögonblicks hvila, som på befallning af den allsmäktige
kejsaren blef till en verklig fest. Välluktande oljor brändes i skålar.
Saffran och violer ströddes ut öfver folket. Man serverade svalkande
drycker, bakverk, vin, oliver och frukter. Folket uppgaf förtjusta rop
till ära för kejsaren och för att egga honom till större frikostighet.
När åskådarnas hunger och törst blifvit tillfredsställd, buro hundratals
* Det är slutspeladt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
