Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 354 —
ropa och sågo uppmärksamt på. Bland djurens tjut och skall ljöd
emellanåt ett klagande: »Pro Christo!» från de kristna. Arenan var en
skälfvande massa af hundars och människors kroppar. Lukten af blod
var mäktigare än den af de välluktande oljorna och uppfyllde hela
cirkus.
Vinicius hade rest sig upp, då de kristna kommo in och, som ban
lofvat stenhuggaren, vändt sig mot aposteln, där denne satt bland
Petronius’ slafvar. Nu satte han sig ned igen och fortsatte alt betrakta
skådespelet. Hans ansikte såg ut som en döds, ögonen voro nästan
uttryckslösa. Men han bad inom sig, bad för Lygia, och snart var
han så inne i sin bön, att han icke märkte hvar han var, han hörde
icke hundarnas tjut eller folkets larm, icke heller augustianernas röster,
som nu började ropa:
»Chilo har svimmat!» Så var äfven förhållandet.
Greken satt där alldeles hvit i ansiktet, hufvudet hade fallit bakat
och munnen var öppen som på ett lik.
Nu drefvos nya offer in på arenan.
Dessa knäföllo liksom de andra hade gjort, men de mättade och
trötta hundarna brydde sig icke om dem. En eller ett par kastade sig
öfver de närmaste, men de öfriga lade sig ned, slickade sina tassar och
gäspade.
Men folket skrek, vildt af lukten af blod:
»Lejonen! Lejonen! För fram lejonen!»
Lejonen skulle egentligen ha sparats till nästa dag, men på
amfiteatern härskade folket oinskränkt till och med öfver kejsaren själf.
Caligula var den ende, som vågat göra motstånd, och det gafs tillfällen,
då han låtit slå hopen, men till och med han gaf oftast vika. Nero ville
aldrig opponera sig, för honom var folkgunsten det käraste i världen.
Och vid detta tillfälle, då det var fråga om att låta de kristna få
skulden för branden och lugna pöbeln efter denna svåra olycka, gjorde han
så mycket mindre invändningar.
Han gaf därför ett tecken, att lejonburen skulle öppnas, hvarvid
hopen genast blef lugn. Vid åsynen af lejonen samlade sig hundarna
under sakta gnällande på andra sidan af arenan. Lejonen kommo in
det ena efter det andra, väldiga, mörkbruna med yfviga manar. Själfva
kejsaren vände sin strötta blick mot dem och höjde smaragden för att
se bättre. Hofmännen hälsade lejonen med applåder, hopen räknade
dem och gaf begärligt akt på hvilket intryck lejonen skulle göra på de
kristna.
Men lejonen gjorde sig ingen brådska med sin otter, trots sin
hunger. Det skarpa ljuset på arenan skar dem i ögonen, och de
blundade, som om de varit sömniga. Några sträckte lättjefullt på sina gula
kroppar, andra gäspade — man skulle ha trott, att de ville visa sina
skarpa tänder innan de skredo till verket. Men snart började åsynen
af blodet göra sin verkan på dem. Deras rörelser blefvo lifligare, de
drogo in luffen i fulla drag genom sina vidgade näsborrar. Ett af
lejonen kastade sig öfver en kvinna, hvilkens ansikte var alldeles
sönderslitet, och började slicka blodet med sin sträfva tunga; ett annat
närmade sig en man, som höll ett litet barn i sina armar.
Barnet darrade af grät och klängde sig fast vid faderns hals, och
ban, som ville förlänga den lilles lif åtminstone några ögonblick för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
