Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 367 —
»Skrif till honom, att han kommer genast,» sade Petronius och
räckte Vinicius skriftaflan. »Jag skall ögonblickligen skicka af en kurir.»
Han gaf sina befallningar, och ett par minuter efteråt red en slaf
bort med budet.
»Jag skulle gärna vilja, att Ursus vore med henne,» sade Vinicius.
»Det skulle vara tryggare.»
»Herre,» sade Xazarius, »Ursus är öfvernaturligt stark. Han kan
bryta sig igenom alla galler för att följa henne. Det linns ett fönster
öfver några branta klippor, där ingen vakt är utsatt. Om jag ger Ursus
ett rep, kan han göra resten själf.»
»Vid Hercules!» utbrast Petronius. »Låt honom ta sig ut bäst han
vill, men icke på samma gång som hon, och icke ens flera dagar senare,
ty de skola följa efter honom och på så sätt upptäcka hennes
gömställe. Vid Hercules! Vilja ni störta både er och henne? Jag förbjuder
er att nämna ordet Corioli för honom, eller också tvår jag mina händer.»
Båda insågo riktigheten af hans ord. Xazarius tog afsked och
lofvade komma igen nästa dag i gryningen.
Han ville först skynda till sin moder, som i denna osäkra, svåra
tid icke hade någon ro af ängslan för sin son. Han tog Vinicius ett
ögonblick afsides och hviskade:
»Jag vill icke nämna ett ord om våra planer för någon, icke ens
för min mor. Men aposteln lofvade att besöka oss, när han kom från
teatern, och åt honom tänkte jag säga allting.»
»Här kan du tala fritt,» svarade Vinicius. »Aposteln var med ibland
Petronius’ folk på circus. Men jag följer själf med.»
Han tog på sig en slafmantel och båda gingo. Petronius drog en
djup suck.
»Jag önskade, alt Lygia dölt af sin feber,» tänkte han, »det skulle
ha varit mindre förfärligt för Vinicius. Men nu ville jag offra en gyllene
trefot åt Esculapius för hennes hälsa. Å, Rödskägg, du ville roa dig
med Vinicius’ smärla, ocli du, Poppæa, var svartsjuk på Lygias
skönhet och ville offra henne lefvande, emedan din Rufius bar dött. Och
du, Tigellinus, vill störta henne, trots min vilja! Men vi skola se. Jag
lofvar, atl edra ögon icke skola få skåda henne på arenan, ty hon skall
antingen dö af sjukdomen, eller skall jag rycka henne undan hundarnas
käftar, och på ett sådant sätt, att ni icke skola märka det. Xär jag
sedan ser er, skall jag tänka: se där de dårarna, som Gaius Petronius
öfverlistade!»
Och belt nöjd med sig själf gick han in i triclinium till
aftonmåltiden. Eunice var där. Under måltiden lästes för dem Theocritus’
»Idyller». Där ute förde vinden molnen i riktning från Soractes’ toppar,
och en plötslig storm störde den lugna sommarkvällens frid. Då och
då ljödo åskknallar, under det Petronius och Eunice, hvilande tätt
bredvid hvarandra, lyssnade till poeten, som besjöng herdelifvets fröjder.
Men nu hördes Vinicius komma. Petronius gick för att möta honom.
»Xå, ha ni några nya planer?» frågade han. »Har Xazarius gått
till fängelset?»
»Ja,» svarade den unge mannen och strök sitt af regnet våta hår.
»Xazarius har gått för att tala med vakten och jag har träffat Petrus
som bad mig bedja och tro.»
»Godt. Om allt går bra, kunna vi föra bort henne i morgon natt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
